Shit happens

Shit happens

sorg och väntan

KärlekPosted by Caroline Giertz Sun, March 15, 2015 12:16:30
Det dör människor varje dag. Hundar och katter och träd och elefanter. Allt som lever dör - det är det enda vi vet. Det är förutsättningen för allt liv - om inget dör kan inget födas.
Så enkelt är det. Livets villkor.
Ändå känns döden naturvidrig. Främmande och obegriplig.

En av mina bästa vänner ligger för döden. Hon andas fortfarande. Det är allt och det är stort. Hon har ont så jag vet inte om jag ska önska att hon får dö nu - eller hoppas att hon lever lite till. Hon har redan överlevt sig själv och läkarnas alla prognoser.

Det egna livet står på paus, fläckat av tårar och mirakel, tacksamhet och raseri. Och denna vidriga väntan, som inte ens vet vart den vill ta vägen ... Minut för minut, andetag för andetag.
Jag älskar dig, U.

  • Comments(3)//caroline.giertz.com/#post473

Kärlek?

KärlekPosted by Caroline Giertz Wed, March 05, 2014 13:38:34
Kärlek är ett ord vi använder som om vi vore överens om vad det betyder. Typ var och varannan låt handlar om kärlek.

Jag tycker var och varannan låt handlar om att nån inte kan leva utan nån annan och vill ha denne för sig själv. Något som, i mina ögon, inte alls har med kärlek att göra. Lust, längtan, dålig självkänsla och kontrollbehov snarare. Den värsta låten jag vet i det avseendet är Stings "Every breath you take".
Så jag har funderat mycket på vad kärlek är. Och efter långt och länge kom jag på det. Vet inte om jag skrivit det förut, men det tål i så fall att upprepas.

Kärlek är att vilja någon annan väl - även när det inte gagnar en själv.

I den här artikeln hävdas att kärlek kanske inte ens finns. Men dom talar, som de flesta, om den kärlek som vill få en själv att må bra. Det drar mer åt egoism i mina tankar. Ibland har man tur, och älskar någon som älskar en tillbaka och livet låter dessa två njuta av dopaminrus och annat. Och ibland har man inte samma tur. Först då vet man vad ens kärlek är för sort. Den självcentrerade, egoistiska, eller den som vill väl - även när det inte gagnar en själv.






  • Comments(2)//caroline.giertz.com/#post422

blind kärlek

KärlekPosted by Caroline Giertz Sat, July 06, 2013 13:41:43
Vi har alla våra hang ups. Somliga mer än andra kanske. Att jag arbetar med TV är tämligen otippat, enär jag har en självbild som gör att jag undviker speglar och avskyr att fotograferas. När vi spelar in brukar jag gömma mig bakom fotograferna och bara träda fram om det är något jag tycker jag måste fråga eller säga. Jag tittar nästan aldrig på programmen själv, mår oftast lätt illa av att se mig. Det har flera gånger hänt att jag skämts om jag ätit på restaurang - folk betalar för att äta där, så ska de tvingas se något så osmakligt som jag. Att sminka sig är både plågsamt som meningslöst. Om folk säger att jag är vacker blir jag rädd - hur besvikna ska de inte bli när de förstår hur det egentligen ligger till? Eller osäker - ljuger de för mig? För att sopa till med en rak höger om jag tror dem?

"Trodde du? Som är så jävla ful? Ha, du är inte bara ful, du är ju korkad också."

Det var mycket därför jag vek ut mig i Slits för 15 år sen. För att visa alla andra fula - kan jag bli vacker kan ni det också.

Sjukt, visst, men sånt har inte med förstånd eller logik eller sanning att göra. Det sitter präglat djupt där inne och trots lager av både år och kärlek och ömhet ligger det och lurar på djupet och bubblar upp likt metangas i en sjö med jämna mellanrum. Jag vill helst vare sig tänka på eller tala om utseende.

Och nu har jag blivit gammal också, och ganska ful "på riktigt". Det är få förunnat att åldras med behag. Slapp hud, muskler på rymmen och kesoliknande innanmäte som fyller ut på fel ställen. Men det känns nästan skönt, nu matchar självbilden verkligheten. Och hjärtat är vackert, det skimrar och lever sitt eget liv.

Men så har jag då denna man, denna Pan, denna levande, vackra, starka man med konstnärsögon som gör skulpturer och ser det andra inte ser. Det är en ständig kamp att inte bara gå och gömma sig, att våga säga ja och låta sig älskas och vinterns mörker är en välsignelse medan sommarens obarmhärtiga ljus - ja ni fattar. Enda möjligheten att hålla kärleken vid liv är ju att han inte sett mig än, han har bara sett hjärtat och den dag han ser volangerna på magen är det kört.

Så är det skitvarmt, bikinin plockas fram, jag solar lite i smyg och ska in och dricka vatten och då kommer han och där står jag och kan inte gömma mig och han säger Gud vad du är vacker och jag vill gråta, men han menar det, kärleken rinner liksom ur ögonen och plötsligt slappnar jag av.

Kärleken är blind, sägs det. Men han ser mig vacker.

Skulpturen han gjort, Syndabocken, står i Charlottendal. Och den är vacker på riktigt.

  • Comments(5)//caroline.giertz.com/#post389

Lyckan har sin tid

KärlekPosted by Caroline Giertz Wed, October 31, 2012 17:10:59
Min mormor sa ofta att "sorgen har sin tid". Och menade då att hon skulle ha rätt att få sörja ifred, ungefär hur länge som helst. Vilket var tills hon dog.

Typ.

Jag är inne i ett "lyckan har sin tid"-rus. Att blogga eller på andra sätt uttrycka sig känns väldigt långt borta. Och insikten om att vi är lika gamla, mormor och jag, när hon sörjde och jag älskar hisnar. Känns som om jag lever för både mamma och mormor, gör allt det som de inte hann eller vågade.

Tiderna förändras. Och Birkan har mer smink än jag. Bara en sån sak ...

  • Comments(1)//caroline.giertz.com/#post367

strålande utsikter

KärlekPosted by Caroline Giertz Mon, August 13, 2012 14:56:18
Efter fyra månader och tjugo dagar med Pan svävar jag högra än någonsin. Bokstavligt talat. Trots svindel och en ålder då en trottoarkant kan utgöra en livsfara finner jag mig själv mitt i en ny karriär.

Som takmålare. Vem hade anat det? Jag som har rejäl svindel och allt. Som egenföretagare har man ingen semester, typ. Och som nykär klarar man vad som helst. Men jag får de lätta bitarna - så tar han resten.

Som ni ser är "resten" ingen lek. Var hisnande bara att ta bilden. I morgon ska jag ner till Göteborg och spela in "Det Okända", som vanligt. Känns som en barnlek efter det här. Inga gastar kan vara lika gastkramande som att stå på kanten av ett tiovåningshus. Dessvärre har jag lite svårt att få bort färgfläckarna på både ansikte och händer - men nu vet ni varför jag eventuellt kommer se ut som en hudsjuk zombie i just det programmet ...

  • Comments(1)//caroline.giertz.com/#post363

kär

KärlekPosted by Caroline Giertz Mon, July 16, 2012 21:10:23

När man är kär tar man fåniga kort och tycker dom är jättefina. Fast man är 54 och har grått hår.

  • Comments(2)//caroline.giertz.com/#post358

54

KärlekPosted by Caroline Giertz Tue, May 29, 2012 12:19:45
Så har jag fyllt 54. 54? Hur fan gick det till? Var kom alla åren ifrån? Vad finns kvar, när mer ligger bakom än framför? Jag fick en Leathermankniv. Har alltid velat ha en sån. Och jag har nyss lärt mig svetsa. Det finns kvar, livet finns kvar. Även om "framför" blir kortare och kortare.

Det är konstigt. När mamma var 54 var hon stendöd sedan länge. Mormor var en tämligen ledbruten bitter och besviken tant, utan jobb, hopp eller mening i livet. Men jag klättrar i träd, äger ett jätteskepp, hjälper döda och levande i TV och har vilda planer på att göra vackra möbler och rita hus. Och så är jag kär. Passionerat kär. Han kallar mig Umami.
På morgonen sa han; Om du var ett väderstreck skulle min kompass vara inställd på det.
Jag vet vad jag är inställd på - att leva. Och gärna med honom.




  • Comments(0)//caroline.giertz.com/#post347

Pan

KärlekPosted by Caroline Giertz Thu, May 10, 2012 17:57:00
Uppmärksamma läsare kanske har noterat att jag inte skrivit nåt på länge? Det beror på att jag haft annat för mig.

Det handlar om en "Han", så klart.

Han kom hit kl 18.00 onsdagen den 28 mars. Han skulle ta mått på fören, för att göra en galjonsfigur till mitt skepp. Han gör hisnande skulpturer med motorsåg, nämligen. Han tittade på mig. Jag tittade på honom. Han tittade på fören. Han stannade på middag. Han stannade över natten. På morgonen packade jag några saker i en väska och åkte med honom till den lilla by i fjällen där han bor.

Det tog åtta timmar.

Under de åtta timmarna tänkte jag bara i kanske åtta sekunder på det olämpliga i att åka med en främling som sågar sönder saker med motorsåg till en by i obygden där det bara bor tre personer. Det var snöstorm, vägen syntes inte ens. Telefonen tappade täckningen. Vi visste vart vi skulle ändå.

På natten pratade vi om viktiga saker.

- Jag är panteist, sa jag.

- Jag heter Pan, sa han.

Så gör han det ... En flock vargar sjöng för oss utanför fönstret. Och på den vägen är det. Vi har kommit hem och resan har just börjat.

Bilden hittade jag här. Om nån vill lägga beslag på den. Själv har jag fullt upp med irl-versionen.

  • Comments(3)//caroline.giertz.com/#post344
Next »