Shit happens

Shit happens

dags för koll igen

CancerPosted by Caroline Giertz Tue, January 13, 2015 22:35:56
I morgon ska jag till Radiumhemmet på koll. Och redan innan jul, när kallelsen damp ner, började jag inbilla mig att jag fått återfall. Det molar i magen, ett födelsemärke dök upp och bosatte sig på hakan i fredags, från ett ögonblick till nästa, säkert malignt, och har jag inte en knöl i bröstet också? Eller armhålan? Vågar inte känna efter. Är jag inte väldigt trött, är det inte lite svårt att andas och hugger det inte lite i levern, kanske?

Jag vågar inte skriva på avtalet för de nya 20 avsnitten för Det Okända heller, inte innan jag vet. Tänk om jag inte kan uppfylla det jag åtagit mig? Borde jag rensa ut trasiga strumpbyxor redan nu kanske? Städa städskåpet? Så barnen slipper? Varför har jag inga försäkringar!?!? Hur ska jag få ihop det ekonomiskt om jag blir sjuk igen? Vem ska ta hand om hundarna? Och katten? Och skeppet? Och ladan? Och Det Okända?
Hur ser överlevnadsstatistiken ut för återfall? Ge mig procenten, jag vill veta. Googlar och googlar, men inför den yviga metastasbuketten finns inga siffror. Så klart.

Inför varje återbesök kommer tankarna tillbaka. Den som en gång haft cancer är väl som en nykter alkoholist. Man är alkis även när man inte dricker. Man har cancer även när tumörerna lyser med sin frånvaro. Man är märkt.






  • Comments(8)//caroline.giertz.com/#post465

ser ut som jag ska

CancerPosted by Caroline Giertz Thu, September 25, 2014 15:45:32
Gjorde en skärmröntgen förra veckan. Fick svar nyss. Inga förändringar. Aldrig har man väl varit så glad över status quo.

Inte cancer. Inte cancer!!! Inte cancer!!!!!Men ändå är jag tacksam över det som varit. Tacksam för att det sätter livets mirakel i perspektiv och tacksam över Panium-meteoriterna vi hittat. Vackrare stenar kan jag inte tänka mig ...



  • Comments(2)//caroline.giertz.com/#post440

kreasorg

CancerPosted by Caroline Giertz Fri, September 12, 2014 18:16:25
För att göra nåt positivt av känslorna och sorgen på ettårsdagen av operationen gjorde jag ett smycke. Kanske inte en anatomiskt korrekt bild av det jag numera saknar - men nu känns det bättre. Jag satte in en ädelsten för varje barn jag burit också.






  • Comments(5)//caroline.giertz.com/#post439

ett år sen

CancerPosted by Caroline Giertz Fri, September 12, 2014 08:52:24
Ett år sen ... För ett år sen sövdes jag och opererades i dryga fem timmar. För ett år sen visste jag inte om jag skulle leva idag.


Jag lever idag. För ett år sen var jag tapper - nu först gråter jag. Nu kommer det i kapp. Allting. När jag gråtit klart ska jag cykla iväg och ta blodprover, inför skiktröntgen på måndag. Sen får jag veta.

Eller inte - en av mina bästa vänner, som opererats fyra år tidigare, blev friskförklarad samma vecka som min operation. Månaden efter hittade de cancer överallt! Hur det nu är möjligt. Hon såg ut som stjärnhimlen inuti, när alla tumörer lyste upp av kontrastvätskan. I juli fick hon två allergichocker av cellgifterna. Hade hon inte haft en vän i rummet hade hon troligen hunnit dö innan nån märkte nåt. Och dosen hon fick för ett par veckor sen gick upp och frätte sönder delar av hjärnan. WTF!!! Som om inte cancern räckte, liksom. Hon mår så där, kan man säga ...



  • Comments(2)//caroline.giertz.com/#post437

cellgifter

CancerPosted by Caroline Giertz Wed, October 16, 2013 23:45:32
Kanske gjorde jag ett misstag - kanske inte. Var ju på Radiumhemmet i förra veckan och fick veta att de tänkte ge mig fyra cellgiftsbehandlingar. Eftersom cancern varit så aggressiv. Trots att den inte spridit sig. Då gör man tydligen så, för att hindra att den slår rot igen.
"Finns det nån forskning som visar att det hjälper?", frågade jag.
"Nej", svarade läkaren.
"Då avstår jag nog." Sa jag. "Hoppas vi aldrig behöver träffas igen." Sa jag, fast på ett snällt sätt. Och gick därifrån.
Nu efteråt undrar jag ändå lite. Jag är inte rädd för att dö - jag är rädd för att vara sjuk. Och man blir väldigt sjuk av cellgiftsbehandlingar.
Kan det vara rätt att genomgå en oerhört plågsam behandling utan att veta om den hjälper? Bara för att alla andra gör det? Vi har samma vapen mot cancer som på 50-talet. Det är ju helt sjukt! Tänk vad mycket annat vi har kommit på sen dess. Men inte när det gäller cancer. Operation, strålning och cellgifter. Då som nu.

Jag klarar mig bättre själv, tänkte jag.

Men det märkliga är att alla hälsokostprodukter jag tryckt i mig, alger, chaga, björkaska, gurkmeja, vitaminer och gud vet allt som sägs ha effekt, kväljer mig sen några dagar. Jag hade tänkt fortsätta göra min kropp obeboelig för eventuella små cancerfrön som snurrar runt där, på annat sätt än genom cellgifter, men kroppen känns mätt på mina kurer. Den vill inte ha.

Tror jag ska lyssna på kroppen. Den var i total chock efter operationen. Den förtjänar att jag är snäll mot den. Så det tänker jag vara. Det får bära eller brista.

  • Comments(9)//caroline.giertz.com/#post413

Tack

CancerPosted by Caroline Giertz Sat, October 12, 2013 13:43:34
Jag kommer från en familj där vi i mångt och mycket fick klara oss själva. Att be om hjälp var att be om att bli besviken. Jag vill på inget sätt anklaga någon, sådana mönster sitter djupt och går från generation till generation. Alla är offer på ett eller annat sätt. Man lär sig att klara sig själv. På gott och ont.

Hur som - att nu inse att främmande människor har bett för mig - är enormt omtumlande.
Att ha tvingats be om hjälp från närstående och fått den - är skrämmande ljuvligt.
Att så många brytt sig - jag vet inte vad jag ska säga. Kanske har det hjälpt mig att bli frisk, det kommer vi aldrig veta. Men det har hjälpt mig att inse att världen är varmare än jag trodde. Det vet jag alldeles säkert.

Tack. Från hjärtat. Tack.

  • Comments(0)//caroline.giertz.com/#post411

gladchockad

CancerPosted by Caroline Giertz Fri, October 11, 2013 09:37:42
Ingen cancer. Ingen cancer. Ingen cancer. Den är borta!!!!!!! Hej livet.

  • Comments(17)//caroline.giertz.com/#post410

aldrigheten

CancerPosted by Caroline Giertz Fri, October 04, 2013 00:30:37
Som ni vet går jag och väntar på provresultat. Så när det låg ett kuvert i brevlådan från Karolinska slet jag upp det. Om allt är bra kanske de skickar den glada nyheten? Men så var det inte. Det var ett brev från Radiumhemmet.
"På grund av ändrade mottagningsförhållande ber vi att få ändra din mottagningstid till xxx"
De har tidigarelagt mitt besök med en hel vecka. Bara så där. Vadå ändrade mottagningsförhållanden? De ska måla om veckan efter? De ska stänga? De ska få besök av utomjordingar och måste sätta hela stället i karantän???

Det kan ju bara betyda en sak, tänkte jag. Att de har fått mina resultat och de ser inte bra ut. Cancern finns redan överallt. Jag måste dit och börja cellförgiftas så snart som möjligt. Men det kan de ju inte skriva i ett brev eller säga på telefonen, så de får hitta på nån luddig lögn.
Ändrad mottagningsförhållanden, my ass!!!

Tänkte jag och försökte somna. Det gick så där. Hela natten låg jag och vande mig vid tanken på en nära förestående död. För jag tänker inte kämpa in i det sista och plågas i onödan. Är det kört tänker jag ta livet av mig, lugnt och stilla, efter att ha sagt farväl och ordnat alla papper och städad strumplådan. Jag levde mig in i det hela så till den milda grad att jag blev djupt olycklig. Såg mina förtvivlade barn. Dom jag älskar och dom som älskar mig. En vän till mig, Tommy, har använt ett underbart ord för att beskriva sorgen när nån dör. "Aldrigheten". Den plågsamma aldrigheten i att aldrig mer kunna kramas, vara nära. Andas samma luft. Enda tanken som tröstade var att jag kan försöka bevisa att vi överlever döden när jag dör. Om vi nu gör det. Så om nån skeptiker har nåt förslag på hur ett sånt experiment kan utformas - låt mig få veta. Tänkte jag, som alltid måste försöka hitta nåt positivt i varenda katastrof.

Min älskade blev så knäckt att han gick ut i skogen och grät och bad till högre makter om att hitta nåt som skulle göra mig frisk. Så snubblade han och landade med näsan på en väldigt vacker sten. Och fick till sig att den kom från rymden och var vad han letade efter och att det fanns ännu fler en bit bort. Han gick dit och hittade dem också. Om de kan bota cancer eller inte återstår ju att se, men de är väldigt vackra.



Jag ringde Radiumhemmet så fort det bara gick på morgonen. Inga provresultat, bara en läkare som blivit tvungen att boka om. Sa de. Jag tycker de kunde skrivit det. Så hade jag sluppit en väldigt sorglig natt ... Men å andra sidan - då hade jag inte fått en väldigt vacker sten ...



  • Comments(10)//caroline.giertz.com/#post409
Next »