Shit happens

Shit happens

alzheimer

FamiljPosted by Caroline Giertz Sun, June 21, 2015 19:46:34
Min pappa har alzheimer. Så till den milda grad att hus byter plats, antalet hustrur varierar och man själv får vara både dotter, syster, mamma eller vem som helst. Han är hundra år minst, allt är trevligt och rummet där alla minnen finns tomt. Eller fullt. Eller lite mitt emellan, det kan växla från starten av en mening till slutet av densamma. Om det kommer något slut. Så har kan det låta när vi talar med varandra nu för tiden.

Caroline, jag har funderat mycket på livet på sista tiden. Och jag kan sammanfatta mina slutsatser med att allt vilar på tre grundläggande, oerhört viktiga fundament. Dom tre fundamenten ...
Han tystnar och tittar på trägolvet. Vilka fundament, undrar jag.
Vad pratar du om? Fundament? Här finns väl inga fundament? Ja, i källaren kanske, men dit ska vi inte gå ner. Har du sett att det rinner en flod mellan här och det där rummet där alla böckerna står? Vi måste korsa den, precis som dom gjorde i Ashimas bok.
Läser du den, pappa?
Jag vill minnas att jag läser, men jag kan inte minnas vad jag läser. Inte alls, faktiskt. Jag misstänker att jag läser samma sida hela tiden, men jag har glömt det. Vem har flyttat på alla möbler? Det är ju spegelvänt, hela rummet. Mycket märkligt.
Jag vet inte, pappa. Men det spelar ingen roll, det finns möbler, det är huvudsaken.
Inte kan jag vara din pappa, du har ju grått hår! Men du är allt en rar flicka, du! Tänk vilken tur jag har som är omgiven av så mycket kärlek! Det är inte alla som har det så här bra, minsann! Vad var det du hette, du ser så bekant ut?
Jag heter Caroline.
Det är ett fint namn, du är lik den där tjejen på TV. Hon verkar riktigt trevlig, även om jag inte ... Du känns så väldigt bekant, faktiskt. Kanske har vi setts i något tidigare liv? Jag är så rysligt gammal, folk tror mig inte när jag säger det.
Hur gammal är du, då?
Ja, hundra, minst, tvåhundrasjuttio är det nog när jag tänker efter. Var är Monica? Kommer hon hem snart? Jag älskar er så oerhört mycket, har jag sagt det? Jag vill verkligen säga det ... Innan det är försent.
Jag vet, pappa. Monica vet också. (Monica är min adoptivmamma och hans väldigt tålmodiga hustru)
Det finns inte många år kvar ... Inte ens tio, tror jag. Har du sett den där plankan? Det är kärnvirke, jag blir helt tårögd, så vacker är den! Och du ser ut som en gudinna! Fast mänsklig. Är vi släkt på något sätt?
Ja, det är vi. Nära släkt. (Jag har flätad knut, utsläppt hår och lång kjol, tror det får honom på gudinnespåret)
Det där med gener är lustigt - plötsligt ... Alla som är med oss blir så roliga - humor är - har du tänkt på ... att ... Nej, nu glömde jag vad jag skulle säga. Jag är dement, tankarna bara försvinner, det går inte ens att leta efter dom, hux flux är dom bara borta. Poff! Borta. Har jag sagt det?
Ja, det har du. Och jag heter Caroline och är din dotter. Ifall du glömt det.
Det vet jag väl! Sånt glömmer man inte! Klart jag vet det.
Vad bra. Vill du äta jordgubbar?
Ja, gärna! Så väldigt trevligt! När jag var liten - jordgubbar ... Jag vill minnas att de smakade ... Han letar efter ordet och tystnar.
Jordgubbar, kanske?
Ja - exakt! Du hittade det exakta ordet för att beskriva precis hur de smakade. Du är allt bra begåvad du! Vi måste vara släkt på något sätt.

Så äter vi jordgubbar. Han som en gång kunde skryta med att ha högre IQ än Einstein och jag. Han äter tre och jag trettioåtta, kanske, och jag älskar honom och är så tacksam över att få tid med honom. Vi har inte stått varandra så där vidare värst nära genom stora delar av livet, men nu gör vi det.

Min pappa har blivit snäll och nöjd och lycklig, och det var inget han var världsbäst på direkt, innan demensen slog benen av sarkasmerna. Och jag tänker att han har uppnått det alla mindfullnessare strävar efter. Han lever i nuet, han älskar och han är nöjd. Han har aldrig varit så tillfreds med livet, trots att minnen, IQ och tankar försvinner. Eller kanske just därför ...
Poff







  • Comments(4)//caroline.giertz.com/#post482

57- hipp hipp hurra

FamiljPosted by Caroline Giertz Tue, June 09, 2015 11:51:26
Bästa presenten ever - Simone kom helt oväntat hem från San Fransisco. Plötsligt stod hon bara där i hallen.

Ifall ni undrar vad Leo håller i handen är det en burrito hon tagit med sig till honom, ända från andra sidan jorden.
Ifall ni undrar hur det är att fylla 57, och bli så rysligt gammal, så är det som om man tror man ska in i fängelse, men när man knuffats in i cellen visar den sig vara en skattkammare med hur många dörrar och rum som helst i.

  • Comments(2)//caroline.giertz.com/#post481

att vara förälder

FamiljPosted by Caroline Giertz Sun, January 19, 2014 09:52:32
Jag har gjort ganska mycket i mitt liv, mer än jag någonsin vågade drömma om. Men det mest värdefulla har tveklöst varit att få närvara när mina barn vuxit upp. Aldrig har jag tänkt att jag har rätt att tvinga dem till något, aldrig har jag tagit för givet att jag vet bättre än de. Och de har troligen lärt mig lika mycket som jag har lärt dem.
Så hur löser man situationer då ens barn vill göra något man vet kommer gå dåligt? Man låter dem försöka, så långt det är möjligt. Så att de lär sig fatta egna beslut. Ta ansvar för sina egna handlingar. Inte lyda, människor som lyder skrämmer mig mer än mycket. Jag ska ge ett exempel.

Min son Leo var kanske i treårsåldern, en vintermorgon som denna. Snö, is och minusgrader.

Vi skulle till dagmamman, han ville ha shorts, sandaler och t-shirt på sig. Inget annat. Vi hade bråttom, och jag förberedde mig för vår första overallfight. Den hade man ju hört talas om, hur lång tid det kunde ta att få på en krängande unge sin overall. Och hur uppslitande det var.

Så där stod han, glad, i sina sommarkläder, och ville absolut inte höra talas om overaller, mössor och stövlar. Då gjorde vi ett deal. Jag gjorde många överenskommelser med mina barn. Denna såg ut så här; "Du får gå ut i dina sommarkläder men du måste lova mig att byta om ifall du börjar frysa. För om du fryser för mycket kan du bli sjuk och till och med dö. Vi packar ner vinterkläderna i en påse, så får du ta med dem. Okej?"

Sagt och gjort. Glad i hågen tågade han ut i snön i sina bara ben och han kom inte långt innan han insåg att han frös och skyndsamt satte på sig overallen. Vi hade inte en enda overallfight under hela hans uppväxt. Och jag är ganska säker på att vi kunde haft många, för han var envis, då som nu. Och att det hade varit väldigt plågsamt för oss båda, för vi är lika känsliga båda två.
Så min fasta övertygelse är att man inte behöver kränka sina barn genom att tvinga dem till olika saker. Man visar dem varför. Förklarar. Lyssnar. Resonerar. Och om man inte klarar det så kanske man har fel.

  • Comments(5)//caroline.giertz.com/#post419

den perfekta dottern

FamiljPosted by Caroline Giertz Sun, August 14, 2011 10:57:39
Är på Gotland på bröllop, och får detta mail från Simone, som är hemma och tar hand om skepp och djur;

Tänkte bara berätta vad jag har gjort idag.



Börjat ta bort bubblig färg och sandpapprat på aktern, men inte hittat någon färg att måla den med.... (?)



Huggit all ved med Simon...


... och staplat allt som fick plats under trappan.


Plockstädat överallt och rensat och sorterat kökshyllan och slängt allt som gick ut för mer än två år sedan...



.... gjort samma sak med presentskåpet...



... och plockat ordning i alla bokhyllor på babord sida!



Sedan fixade jag grinden så att den alltid går igen utan att den är för trög, och den här gången blev det faktiskt riktigt bra.



Sedan stuvade jag om inne i förpiken för att få plats med mer frigolit...



... så att hela babord sida blev ren!



Sedan har jag målat albas tak...



Försökt lista ut vilka kläder i tvättkorgen som är vems....



... samt byggt två luckor till skotten med små handtag som jag är väldigt nöjd med.



Men mest av allt (nästan) har jag tagit hand om hundarna och haft det mysigt. Sex timmar allt som allt!


Jösses!!!! Vad har jag gjort för fel? Jag sa genast åt henne att hämta tillbaka all mat som bara var lite förgammal. Om den inte gick ut förra tusentalet går den säkert att äta ...
Men det sa jag bara för att jag har så svårt att ta emot och visa tacksamhet. Egentligen vet jag inte var jag ska göra av mig av lycka.


  • Comments(6)//caroline.giertz.com/#post314

bror

FamiljPosted by Caroline Giertz Sun, May 15, 2011 09:49:36
Jag har en bror. Vi har inte träffats på många år. Nu är han här.

  • Comments(3)//caroline.giertz.com/#post289

den förlorade dotterns återkomst

FamiljPosted by Caroline Giertz Wed, February 16, 2011 00:56:55
Fanfarer och lycka - du har kommit hem! Jag älskar dig, Simone. Fast du har blivit väldigt vuxen.



  • Comments(2)//caroline.giertz.com/#post245

närvarande fäder

FamiljPosted by Caroline Giertz Tue, February 01, 2011 20:56:07
Kommentaren på förra inlägget fick minnet att ta en liten tur till slitigare tider, åren då jag kände mig rätt låst och ensam om ansvaret för tre barn och hem och djur och - typ - allt ...
Klart det är viktigt med en fadersfigur för barnen, det vet ju alla. Alla vet också att inga arbetar så mycket övertid som småbarnsfäder. I alla fall var det så på den tiden. Att vara pappaledig var inte tal om.


Men vi klarade oss rätt bra. Ändå. Även om ungarna fick göra lite som de ville.

  • Comments(2)//caroline.giertz.com/#post232

månadens sorg

FamiljPosted by Caroline Giertz Sun, December 19, 2010 11:33:39
Älskar jul, börjar längta redan vid kräftorna. Vanligtvis.
Men nu? I denna väldigt vita drömvärld, som gjord för slädar, tindrande ögon och julpynt? Nu känns det ingenting. Magin är borta, meningen med det hela försvunnen, miraklet lyser med sin frånvaro.
Jag har varit okej med 50-årskrisen, klimakteriet, skilsmässan, utflugna ungar, migrän och kroppslig materialtrötthet, med allt som kan vara svårt för en kvinna i min ålder och situation, men jag är fan inte okej med det här!
December utan barn borde vara förbjuden.

Om jag drack alkohol skulle jag bli full och dra täcket över huvudet. Och komma fram på julafton, kanske ...

  • Comments(8)//caroline.giertz.com/#post195
Next »