Shit happens

Shit happens

ADHD på två rader

ADHDPosted by Caroline Giertz Tue, February 23, 2016 10:55:12
Så här känns det:

Som en hamster på tjack
i ett hjul med hack


  • Comments(6)//caroline.giertz.com/#post491

smak

ADHDPosted by Caroline Giertz Thu, July 16, 2015 14:14:34
Det hände något konstigt nyss.

Vanligtvis när jag äter så går det fort. Väldigt fort. Nästa tugga står på tur redan innan den första är svald. Hänger som en drönarspion på gaffeln framför munnen och smiter in i samma sekund som föregångaren pressar ner i svalget. Eller lite innan, tror de kan skaka hand med varandra nånstans i munhålan, tuggorna.

Ofta går det så fort att det blir en klump i halsen, som sätter sig på tvären, fastnar och gör riktigt ont. Sen kan man känna den hela vägen ner till magsäcken, som nån sorts förlossning med ett vattenskallebarn kanske. Fast i matform, då. Om ni fattar. Det kan ta hur lång tid som helst, och man kan inte göra något annat än att vänta och lida.

Jävla skitjobbigt, faktiskt. Hela matgrejen.

Och sen har man ätit upp och alla andra har knappt tagit upp gaffeln och så får man sitta där och skyffla runt ingentinget på tallriken i evigheter och försöka vara vuxen och ha tålamod.

Jag fattar inte grejen med att äta, skulle gärna byta ut måltiderna mot ett piller, så man slapp. Och då har vi inte ens gått in på själva matlagningen. Gahhh - vilken pärs! "Du måste ju smälta smöret innan du lägger i laxen!" Eh - varför då? Som om det blev nån skillnad, liksom. Men för resten av världen blir det skillnad, har jag förstått. Att laga mat för mig är som att måla tavlor för en blind.

Det kan ju ha att göra med att jag är utan luktsinne och det inte händer något när jag äter, annat än att det ska ner, helst utan att göra ont, brännas, vara giftigt eller nåt annat olämpligt. Men ner ska det och mätta monstret i magen som måste ha, var fjärde timme, typ. Fyra timmar går fort, det är bara dags att handla, laga mat, äta eller diska hela tiden. Terror är vad det är.

Men idag. Nyss, när jag åt lunch, så plötsligt exploderade det i munnen. Av smaksensationer. Jag åt jordgubbar, smultron och grädde. Och - alltså - wow! Det smakade! Det smakade först på ett sätt, eller tre, eller ännu fler. Och sen på andra sätt, när det blandades och sen var det en eftersmak och jag har aldrig varit med om maken. Eller smaken, då.

Så himla konstigt att jag blir både arg och ledsen och förundrad. Är det så här det är för alla andra? En massa sensationer i munnen? Och kommer jag uppleva det igen, eller var det bara en dörr som av nån märklig anledning öppnades för att sedan stängas? Ingen aning, men det smakar fortfarande och jag vill en ens dricka av det kaffe jag har framför datorn. Jordgubbar, smultron och grädde. Nu vet jag.


Ps - Malen på bilden har inget med saken att göra - det var enda bilden på jordgubbar jag hade i datorn ... Dom som smakade så gott har jag ju redan ätit upp.

  • Comments(0)//caroline.giertz.com/#post484

svetsaren

ADHDPosted by Caroline Giertz Mon, April 28, 2014 11:59:06
Fördelen med ADHD är ju att man inte låter sig begränsas av sina begränsningar.

Jag fick en svets av Pan, för ett par år sedan, vem vill inte ha det liksom? En vän höll en snabbkurs - där jag mest lärde mig att det är väldigt dumt att svetsa i foppatoffler - och sen har jag liksom tänkt att det där med att svetsa är rätt läskigt. Särskilt som vi höll på att elda upp hela skeppet för några år sedan, när vi byggde matsalen. Men tiden går och det dåliga minnet suddar ut och voila;


Jag har gjort ett bord!!! Pan kom hem med lite skrotsaker han hittat i skogen, dom liksom bara bad om att förädlas, han peppade, plockade fram alla grejer, vinkelslipade och stod bredvid som stöd, så jag bet ihop, satte på mig Darth Vader-hjälmen, svetsade ihop fyra rostiga järngrejer, la en halv gammal dörr ovanpå och vaxade alltsammans. Shit, vad läskigt det var! Jag vill genast göra ett till ...

  • Comments(4)//caroline.giertz.com/#post427

Här är ditt kylskåp

ADHDPosted by Caroline Giertz Sat, August 04, 2012 15:57:55


Varde liv, sa jag. Och stoppade matresterna längst i kylen. Typ.

  • Comments(1)//caroline.giertz.com/#post362

eberhard

ADHDPosted by Caroline Giertz Thu, March 01, 2012 15:41:17
Har feber och är arg. På detta. Vi var med i Kvällsöppet tillsammans, David Eberhard och jag. Vill minnas att jag blev ledsen över saker han sa i fikarummet, redan innan programmet. Men eftersom mitt minne är sjusärdeles värdelöst ska jag inte försöka mig på att återge något av detta här. Även om jag har god lust. Hans artikel på Newsmill räcker gott och väl.




Så vi "mediafolk" koketterar och skryter med våra diagnoser? Och devalverar därmed hela grejen? Och förstör för dom som är sjuka på riktigt? Rent av förnedrar dem?
Wow.
Just nu orkar jag bara skriva en liten kommentar på hans artikel, men förhoppningsvis klarar jag att gå i polemik med honom, så småningom. Och jag står fortfarande bakom ordet funktionsskillnad. För det är både och. Inte bara elände.



  • Comments(27)//caroline.giertz.com/#post338

tacksamhet

ADHDPosted by Caroline Giertz Wed, November 09, 2011 23:10:55
Som många av er kanske vet har jag en kille, Pokemon, boende hos mig. Efter att i många år ha undersökt tillvaron som hemlös tjackpundare har han börjat en ny bana i livet. Han har fått veta att han har Asperger och som så många Aspies valt att studera programmering. Av min son fick han ta över en upphottad Mac, men kursen kräver även PC och det var inte lika lätt. De sociala nedskärningarna gör ju att det inte direkt haglar datorer över de fattiga. Så han gick till svenska kyrkan. Och - Lord and behold - de bryr sig fortfarande om sina medmänniskor.


Och hela denna förklaring får ni bara för att begripa hans tackbrev. Han läste upp det för mig när vi tog en nattmacka nyss. Det är så fint att jag frågade om jag fick lägga ut det på bloggen. Det fick jag. Så varsågoda - här får ni njuta av en äkta Aspie-text.


hej


emedan vi under mitt besök för 180 timmar och 180 minuter sedan talade om risken för att post till mig skulle försvinna till följd av att jag får den levererad till en brevlåda på en kaj i centrala stockholm, så ville jag meddela att avin kom fram välbehållen.

framför allt vill jag emellertid tacka, för att ni sålunda underlättar för mig att ta detta steg mot att kunna leva funktionellt bland detta konstiga samhälles svårförståeliga invånare.

jag tyckte att du vid slutet av mitt besök formulerade dig som att du redan bestämt dig för att bevilja min ansökan, men jag var icke säker, och vågade därför ej tillmäta den tolkningen särdeles hög tillförlitlighet. under de senaste dagarna har jag dock med markant förhöjd frekvens granskat ovan nämnda brevlåda invändigt. jag tittade till och med under söndagen efter nyinkommen post, vilket var besynnerligt gjort.

jag fann utbetalningsavin kl 17.25 på tisdagen och jag inhandlade en dator på onsdag kl 12.55. jag minns ej att du skulle ha begärt en kopia av kvittot, så därför bifogar jag en sådan (jag upplever en viss problematik vad gäller att foga mig efter påbud och förbud, varför jag försöker förekomma uttalande av sådana från människor jag särskilt ogärna vill ska missförstå mig).

tack återigen. kontakta mig gärna om det finns något sätt jag kan återgälda detta.

  • Comments(4)//caroline.giertz.com/#post323

ADHD?

ADHDPosted by Caroline Giertz Thu, June 30, 2011 22:03:48

Fast mest HD, va?

  • Comments(4)//caroline.giertz.com/#post304

kustskepparen

ADHDPosted by Caroline Giertz Wed, April 20, 2011 09:11:08
Som sagt, vi var ute och skulle lära oss navigera i mörkret i lördags. Och det här känns jobbigt att skriva om, kanske därför jag varit i princip "tyst" sen dess. Det ligger och mal ... Så det är lika bra att få det ur sig.
Vi skulle lägga till för att äta middag vid det säsongsstängda Fjäderholmarna, det var en ljuvlig kväll, en kille fick uppdraget att stå i fören, binda fast en tross, vara hopp i land kalle och lägga trossen om den enda pollen på kajen. Jag står också där framme, gillar att stå längst fram, men utan uppdrag.
Han säger att han inte vet hur man gör fast trossen i båten på en sån där åtta, så jag försöker göra det. Det gungar och är trångt och en massa linor går till masten, så det blir inte snyggt, men hållbart. Vi går in mot kajen, glider längs med, förbi pollen och börjar vrida ut igen - men han står kvar på båten medan decimeter efter decimeter vidgar sig mellan oss och ön.
"Ska du inte hoppa i land?"
"Jag vågar inte", svarar han så jag gör det, kastar mig ut över det ganska breda gapet lyckas landa på kajen, och är stolt. Det var ett långt hopp. Han är typ 30 och jag 52 liksom. Så slänger han över linan, jag fångar den (ha!) och lägger den ett varv runt pollen och bromsar båten som snällt glider in mot kajen igen.
Då är jag JÄTTESTOLT, det känns som om jag har räddad hela skeppet från att åka ut till havs och kapsejsa.
Kapten/läraren kommer gående.
"Vem har lärt dig att lägga till på det sättet?"
"Ingen, jag räknade ut det själv."
"Kunde tro det, det är väl ett bra sätt om man vill skrämma slag på alla andra. Du ska göra som jag säger och inget annat. Ta loss linan nu och låt den löpa istället."
"Hon har gjort fel på båten också, ska det se ut så här?", säger han som inte vågade göra nåt själv och petar lite föraktfullt på mitt försök till åttaknop i fören.
Jag minns inte exakt vad dom säger, bara hur skammen väller fram. Och hela barndomen kommer som en dimbank av massiv sorg och insikt och tårarna går inte att hålla tillbaka. Så jag går undan och gråter, över all god vilja som gått snett, över den ständiga ivern att göra rätt och besvikelsen när det blev fel, över att bli orättvist tillrättavisad, över det oombedda hjältemodet som följt mig genom livet. Minne efter minne kommer upp, alla på samma tema och jag skäms över att gråta nu, vuxna kvinnan, och de på båten måste undra, särskilt Simone, men jag kan inte sluta, jag gråter över flickan som är jag, över allting, över att jag kastar mig handlöst rakt ut fast jag ska spela in 25 nya program, hur skulle det gå om jag bröt benet eller slog sönder ansiktet?, då skulle jag inte ens kunna försörja mig, det var dessutom inte min sak, han skulle ju göra det, och alla blev arga och jag vankar runt på Fjäderholmarna och gömmer mig och gråter och när jag kommer tillbaka till båten är jag tyst, nästan hela resan hem.
Känns som jag varit tyst sen dess.
Simone, innan middan, när alla var glada.

  • Comments(9)//caroline.giertz.com/#post281
Next »