Shit happens

Shit happens

förebilds-ADHD

ADHDPosted by Caroline Giertz Thu, April 14, 2011 17:16:37
Hittade en artikel i Aftonbladet. Först kändes det jättebra. Ja!!!!!, ADHD kommer ses som en funktionsdifferentiering och inte enbart en nedsättning. Nu vänds stigmatiseringen till nåt positivt!!!! Och jag är en del av det, wiiiieee - det var rätt att gå ut och tala om min diagnos. Wow!!!!!
Det kändes bra i typ en minut.
Sen kom nästa tanke.
Shit, alla dom med ADHD som inte blir framgångsrika då? Hur ska dom känna sig? Dubbelt misslyckade, eller? Och det där ordet? Funktionsskillnad är bättre, va? Mindre krångligt.
Måste tänka lite på det här, tror jag ... Så får ni titta på en annan damptant ett tag;


  • Comments(7)//caroline.giertz.com/#post278

skilda världar

ADHDPosted by Caroline Giertz Sat, March 12, 2011 10:38:45
Jag träffade min arbetsterapeut igår. En tyskbrytande kvinna med stort hjärta som vi kan kalla B. Det är tidig morgon, bara vi, och vi sitter i soffan i fikarummet. Försöker bringa ordning i vardagskaoset, strukturera och lägga upp en strategi som kanske ska få orken att räcka och migränen att vika hädan. För jag är så utmattad att jag knappt klarar nånting längre, vet varken upp eller ner, har tappat facit och riktning och det där med ADHD är definitivt en större sak än jag först trodde. Hela livet har liksom kommit ikapp och rasat över mig. Jag behöver hjälp, jag behöver listor, jag behöver B, hur konstigt det än känns.

In ramlar då en kvinna som livet farit fram betydligt hårdare med än med mig. Hon har en ganska genomträngande röst, pratar oavbrutet och är väldigt glad över nyköpta möbler och bostad och bolltäcke. Allt ska redogöras för rakt ut, varenda låda, i detta nya liv som blivit hennes. Håret står åt alla håll under den stickade mössan och blicket far runt som pingisbollarna i en VM-final.

En lekman kan ana att även denna kvinna drivs av en bokstavskomination.
Så får hon syn på mig och blir jätteglad. "Men e de du? Jag ser ditt program varenda vecka, jag ääälskar det, jag måste få skaka hand med dig, alltså guvakul att få träffa dig" och jag reser mig ur soffan och hon krockar med soffbordet och vi skakar hand medan B plockar ihop våra papper och går in i nåt sammanträdesrum så vi ska kunna fortsätta i lite avskildhet.
Jag ler, pratar bolltäcken och trasslar loss handen så vänligt jag kan och när B stänger dörren om oss säger hon tröstande "Hon tror säkert att du jobbar här."
Som om jag skulle skämmas över att kännas igen i det här sammanhanget. Jag har tänkt på det sen dess.
Och nej, jag skäms inte. Den där kvinnan och jag är same same but different. Och jag är glad för hennes skull, för att hon fått hjälp att skaffa möbler och bygga bo, och jag är glad att också jag får hjälp att bygga lugn för mina aspies och mig själv. Och så fort jag fått tillbaka orken ska jag ge mig ut på korståg, under flaggan "vi är inte funktionsnedsatta, vi är funktionsdifferentierade" där hon och många andra får plats.
Fast nu ska jag vila min dunkande skalle. Grattis alla dammråttor, ni får en dag till på er. Själv är jag från och med nu tillfälligt funktionsdöd.

  • Comments(8)//caroline.giertz.com/#post259

centralstimulerad

ADHDPosted by Caroline Giertz Tue, March 01, 2011 22:15:24
Jag har ju, sen ett par månader, provat på att äta Ritalin. Och så trött som jag varit under den tiden - det är galet.
Om man ska resa bort nånstans och ska med ett flyg som går tidigt på morgonen och går upp klockan tre, vet ni hur det känns? Man tar sig fram, allt är ett äventyr, fast om man sätter sig ner en liten stund så börjar det gunga i kroppen, långa böljande rörelser inuti, och magen är inte vaken ännu, ingenting funkar riktigt som det ska, man är yr och har lite svårt att fokusera, och saker liksom överraskar en, ljud och plötsliga rörelser, man är inte beredd på något och liksom lite frånkopplad fast ganska lugn och skön på nåt sätt.
Precis så är det. Hela dagarna.
Det borde inte heta centralstimulerande utan centralseganerande.


  • Comments(2)//caroline.giertz.com/#post255

det blir ingen tam räv idag

ADHDPosted by Caroline Giertz Tue, February 22, 2011 12:23:07
Min bästis kajhunken har också fått en ADHD diagnos och börjat äta Ritalin och det är då märkligt hur detta piller formar oss till nya människor. Nya förståndiga människor. Han har alltid haft en ganska charmig förmåga att fucka upp - fucka upp och gå vidare. Den här gången har han fuckat upp och stannat kvar och för första gången fattat vad han ställt till med. Inte bara just denna gång utan under ett helt liv.
Den är lagom lättsam, denna insikt.
Jag har fuckat upp på andra sätt, som häromdagen, då jag var så utmattad att jag bara inte orkade ta mig ut med hundarna och låta dem kissa. Jag orkade knappt andas. Så vad gör jag då? Jo, då får jag den lysande idéen att befria en pälsräv och tämja den och ge den ett fantastiskt liv. Klart jag ska ta hand om en vit räv, jag som är en vit rävängel på nätterna, klart jag ska befria en pälsräv, nu när jag inte kan rädda lodjur eller vargar så ska jag i alla fall rädda en räv, det är ju en fantastisk plan!!!!
Självklar på alla sätt, logisk och godhjärtad och rolig.
Så jag börjar googla tama rävar och pälsfarmer och planera det hela, allt medan min hund Lukas står och flämtar med huvudet i mitt knä, "snälla, jag kissar på mig, snälla vi måste gå ut, snälla kom nu. NUNUNU!!!!"


Och det är här det där lilla pillret måste ha plöjt nya banor i det träsk som ska föreställa min hjärna. För plötsligt inser jag att jag nog borde gå ut med hundarna istället, och ta hand om det jag redan har. Inte fly mitt ansvar genom att sno en traumatiserad räv och försöka tämja den. Herregud, jag bor inte ens på landet längre, utan mitt i stan. Och jag orkar knappt ta hand om mig själv just nu. Vad tänkte jag på?

Det är ADHD, ADHD under behandlig, i ett nötskal. Kajhunken beskrev hur det känns så här; Det är som om man levt i ett mörkt hus och nån plötsligt tänder lampan. Man hade bildat sig en uppfattning om hur allt såg ut - men allt är helt annorlunda.

Allt är helt annorlunda.

Summa summarum - det blir ingen räv. Inte idag, i alla fall.


  • Comments(3)//caroline.giertz.com/#post252

dagens Expressen

ADHDPosted by Caroline Giertz Sun, February 13, 2011 11:02:43
Skrev ju häromdagen att vi skulle intevjuas av Expressen. Det sket sig, då dottern inte ville låta sig fotograferas. Så vi fick skriva ihop en egen text och skicka in en egen bild istället. Texten är publicerad idag, ganska rumphuggen. Så jag lägger ut hela här, för jag tycker den är viktig. Och bilden hon tagit på oss båda.
Hur svårt kan det vara!?!?!? Att ta en dusch eller passa en tid? Att sova eller vakna när man ska? Att komma ihåg att man måste äta emellanåt? För en person som kunde läsa när hon var fem och var klokare än de flesta när hon var 15?

Svaret är att det kan vara hur svårt som helst. Och för den som inte förstår varför blir livet en omöjlig kamp. Flickor får sällan veta varför. De stör inte. De vänder förtvivlan och raseri inåt. Medan pojkar slåss, skriker och sparkar går de på toa och spyr eller skär sig i armarna utan att säga ett knyst till nån. Självkänslan krymper när man inte klarar den enklaste sak, när det sociala samspelet ständigt går snett och självföraktet som följer bäddar för destruktivitet.

Hur plågsam och farlig denna destruktivitet kan bli vet vi och många andra. Inte alla kommer ut med livet i behåll. Att i vuxen ålder få en diagnos som gör kaoset begripligt känns både självklart och omstörtande, men framför allt är det en stor lättnad. Vi vet varför och har fått verktyg att gå vidare.

Man har trott att det går en flicka på fem pojkar när det gäller Asperger. Killar har varit norm. Nu börjar man ana att symptombilden för tjejer ser annorlunda ut och att de därför förblivit oupptäckta. Vi hoppas att den kunskapen ska sprida sig till BUP, ungdomsvårds- psyk- och ätstörningsmottagningar. Inte bara för att minska lidandet det innebär att inte förstå sig själv. Inte bara för att minska lidandet det innebär att tvingas se en närstående kämpa i blindo och ständigt fucka up. Utan också rent samhällsmässigt.

För Asperger (och ADHD) är inte bara funktionsnedsättningar, vi vill mynta begreppet funktionsdifferentiering istället. Vardagliga saker, saker som vem som helst klarar av, kan vara hopplöst svåra, medan unika talanger kan blomma. Sällsynta talanger. Och dessa talanger kan ta oss, alla oss, vidare. Vi hoppas på ett samhälle som släpper Aspie-kraften fri, både för killar och tjejer, som bejakar olikheter och stöttar svagheter. Som tar hand om de neurologiskt funktionsdifferentierade på ett sånt sätt att de kan blomma istället för att gå under. Och det handlar inte bara om vård, utan också om vardag, vänner och familj. Om tolerans och förståelse. Om inställningen till dessa människor. Ingen vinner på att stigmatisera dem, alla vinner på att de hittas och får stöd. Tack, Expressen för er artikelserie. Vi är inte förvånade för det enorma gensvar den väckt.






  • Comments(7)//caroline.giertz.com/#post243

kedjetäcke

ADHDPosted by Caroline Giertz Fri, February 11, 2011 11:14:30
Alltså det där med kedejtäcke - ojojoj.
Pokemon har bott hos mig, till och från, i två år. Under dessa år har han tassat runt på nätterna, sömn är inte hans starkaste sida direkt, men nu!
Han la sig under sitt nya kedjetäcke, bom, borta.

Jag lastade 2 kubik ved utanför hans fönster, Kajhunken kom och försökte få med honom ut på stan, telefonen ringde och ringde, hundarna skällde, han sov och sov och sov, så tungt att jag var tvungen att gå in och se om han andades.
Det gjorde han.
Fem på eftermiddagen vaknade han.
Det är så vackert att jag blir gråtfärdig. Han har varit mer eller mindre bostadslös sen han rymde hemifrån som 15-åring. Nu är han 30-nånting. Först nu har han fått det han borde fått när han var liten. Ett kedjetäcke.

  • Comments(4)//caroline.giertz.com/#post241

neurologisk funktionsdifferentiering

ADHDPosted by Caroline Giertz Wed, January 26, 2011 13:03:54
Okej, för den som försökt göra spöken rumsrena i snart tio år är det dags att ta sig an nästa uppgift.
Varje gång jag läser diagnosen "neurologisk funktionsnedsättning" blir jag arg. Visst, det är jobbigt att ha ADHD eller Asperger och man behöver stöd för att få vardagen att fungera - men - MEN - MENMENMEN!!!! - båda diagnoserna är samtidigt fulla av möjligheter. Så kan vi börja med att kalla det funktionsdifferentiering? Tack?

Beethoven, Da Vinci, Van Gogh, Einstein, Newton, Shakespeare, Asimov, Goethe är alla, visserligen i efterhand, klassade som Aspies. Spielberg, Dali, Jack Nickolson, Whoopi Goldberg är några som lär ha ADHD, i alla fall om man ska lita på min snabbgooglade research. Och vad har dessa människor gett oss? Da Vinci lär ha tagit 12 år på sig att måla Mona Lisa. Än sen? Beethoven var periodvis klädd i trasor och vägrade klippa håret.
"He was absent-minded to the point of insanity. Whether he dined or not was immaterial to him. Somebody once presented him with a horse, but he forgot all about the animal, and had its existence recalled to him only when the bill for its keep was sent in. At one time he forgot his own name and the date of his birth."

Visst, det handlar om funktionsnedsättningar, men också mycket mycket mer än så. Annika Sundbaum-Melin, en av mina favoritjournalister, vet numera att hon har ADHD. La Camilla likaså. Ingen av dem lever i högönsklig välmåga, båda kämpar för att få ihop tillvaron, men nog har de berikat vår samtid. I alla fall min.


Så jag ska kämpa för ett samhälle som stagar upp vardagen och frigör den enorma kreativa kapacitet som folk med funktionsdifferentieringar har. För allas vårt bästa.

  • Comments(3)//caroline.giertz.com/#post225

egenberöm

ADHDPosted by Caroline Giertz Fri, January 21, 2011 14:27:23
Blev intevjuad av Christer Olsson igår och sånt sätter ju fart på tankarna. Tror att kombon ovetande dampmamma med ett aspiebarn, två syskon och en make i karriären är rätt tuff. Ta en bara sån sak som städning.

Dampmetoden; skyffla ner allt som går i lådor där det får plats. Dumpa kläder som ligger framme i tvättkorgen eller i en hög i garderoben, eftersom alla galgar och hyllor är dubbelt fulla. Lägg den oöppnade posten där du slipper se den, stoppa resten i kassar som du knölar in där det går, i väntan på att du ska ha tid att ta hand om det. Glöm sen genast bort var du lagt allting. Dammsug, dammtorka och voila - du är klar.

Aspiemetoden; strunta i att du inte ser vare sig golv eller möbler för all bråte som ligger framme. Ta ut översta lådan i skrivbordet, vänd den upp och ner och börja sortera upp innehållet i färg, form och funktion. Efter två timmar är du nästan färdig, ett grönt gem återstår att lägga ner, men det passar inte in nånstans så du häller ut allt igen och börjar om.

Ni fattar va? Hur fan klarade vi det, utan att förstå varför vi var så oerhört olika? Och lägg sen till syskon som inte fattar varför hon får så mycket mer hjälp och konstant särbehandling ... Alla som har fler än ett barn vet hur oerhört viktigt det är med rättvisa, men med ett aspiebarn blir ingenting rättvist. Vare sig man vet nåt om Asperger eller inte. För det går bara inte. Lägg sen till en omvärld som gång på gång säger att det är jag som orsakar hennes problem genom att curla henne, genom att aldrig sätta ner foten, bli arg eller ställa krav. Jag kände att de hade fel, men jag kunde aldrig säga varför. Tack och lov att jag följde hjärtat och inga regler eller råd.

Så vi klarade det. Med kärlek klarade vi det. Inte utan smärta, tvivel, misstag och vedermödor. Såklart inte. Men ändå - det kunde gått så fruktansvärt mycket värre. Och jag är så stolt att jag gråter när jag skriver det här. För nu har vi fått facit - och wow - vi klarade det fast vi famlade runt i blindo. Och vi älskar fortfarande varandra, kors och tvärs och kanske mer än nånsin, och jag vet att den dag jag inte finns längre kommer de finnas för varandra.


För något år sedan sa Simone, min yngsta, ungefär så här; Mamma, alla böcker om barnuppfostran är ju skrivna av föräldrar. Och det är konstigt, det borde vara barn som skriver dem. Så man får facit, liksom. Ska inte vi skriva en bok tillsammans? För jag vill uppfostra mina barn som du uppfostrat oss.
Fatta, hon har en dampmamma och en aspiesyrra och ändå blev det så bra.
Nu måste jag gå och grina lite, av ren lycka.

  • Comments(2)//caroline.giertz.com/#post221
« PreviousNext »