Shit happens

Shit happens

förebilds-ADHD

ADHDPosted by Caroline Giertz Thu, April 14, 2011 17:16:37
Hittade en artikel i Aftonbladet. Först kändes det jättebra. Ja!!!!!, ADHD kommer ses som en funktionsdifferentiering och inte enbart en nedsättning. Nu vänds stigmatiseringen till nåt positivt!!!! Och jag är en del av det, wiiiieee - det var rätt att gå ut och tala om min diagnos. Wow!!!!!
Det kändes bra i typ en minut.
Sen kom nästa tanke.
Shit, alla dom med ADHD som inte blir framgångsrika då? Hur ska dom känna sig? Dubbelt misslyckade, eller? Och det där ordet? Funktionsskillnad är bättre, va? Mindre krångligt.
Måste tänka lite på det här, tror jag ... Så får ni titta på en annan damptant ett tag;


  • Comments(7)//caroline.giertz.com/#post278

skilda världar

ADHDPosted by Caroline Giertz Sat, March 12, 2011 10:38:45
Jag träffade min arbetsterapeut igår. En tyskbrytande kvinna med stort hjärta som vi kan kalla B. Det är tidig morgon, bara vi, och vi sitter i soffan i fikarummet. Försöker bringa ordning i vardagskaoset, strukturera och lägga upp en strategi som kanske ska få orken att räcka och migränen att vika hädan. För jag är så utmattad att jag knappt klarar nånting längre, vet varken upp eller ner, har tappat facit och riktning och det där med ADHD är definitivt en större sak än jag först trodde. Hela livet har liksom kommit ikapp och rasat över mig. Jag behöver hjälp, jag behöver listor, jag behöver B, hur konstigt det än känns.

In ramlar då en kvinna som livet farit fram betydligt hårdare med än med mig. Hon har en ganska genomträngande röst, pratar oavbrutet och är väldigt glad över nyköpta möbler och bostad och bolltäcke. Allt ska redogöras för rakt ut, varenda låda, i detta nya liv som blivit hennes. Håret står åt alla håll under den stickade mössan och blicket far runt som pingisbollarna i en VM-final.

En lekman kan ana att även denna kvinna drivs av en bokstavskomination.
Så får hon syn på mig och blir jätteglad. "Men e de du? Jag ser ditt program varenda vecka, jag ääälskar det, jag måste få skaka hand med dig, alltså guvakul att få träffa dig" och jag reser mig ur soffan och hon krockar med soffbordet och vi skakar hand medan B plockar ihop våra papper och går in i nåt sammanträdesrum så vi ska kunna fortsätta i lite avskildhet.
Jag ler, pratar bolltäcken och trasslar loss handen så vänligt jag kan och när B stänger dörren om oss säger hon tröstande "Hon tror säkert att du jobbar här."
Som om jag skulle skämmas över att kännas igen i det här sammanhanget. Jag har tänkt på det sen dess.
Och nej, jag skäms inte. Den där kvinnan och jag är same same but different. Och jag är glad för hennes skull, för att hon fått hjälp att skaffa möbler och bygga bo, och jag är glad att också jag får hjälp att bygga lugn för mina aspies och mig själv. Och så fort jag fått tillbaka orken ska jag ge mig ut på korståg, under flaggan "vi är inte funktionsnedsatta, vi är funktionsdifferentierade" där hon och många andra får plats.
Fast nu ska jag vila min dunkande skalle. Grattis alla dammråttor, ni får en dag till på er. Själv är jag från och med nu tillfälligt funktionsdöd.

  • Comments(8)//caroline.giertz.com/#post259

centralstimulerad

ADHDPosted by Caroline Giertz Tue, March 01, 2011 22:15:24
Jag har ju, sen ett par månader, provat på att äta Ritalin. Och så trött som jag varit under den tiden - det är galet.
Om man ska resa bort nånstans och ska med ett flyg som går tidigt på morgonen och går upp klockan tre, vet ni hur det känns? Man tar sig fram, allt är ett äventyr, fast om man sätter sig ner en liten stund så börjar det gunga i kroppen, långa böljande rörelser inuti, och magen är inte vaken ännu, ingenting funkar riktigt som det ska, man är yr och har lite svårt att fokusera, och saker liksom överraskar en, ljud och plötsliga rörelser, man är inte beredd på något och liksom lite frånkopplad fast ganska lugn och skön på nåt sätt.
Precis så är det. Hela dagarna.
Det borde inte heta centralstimulerande utan centralseganerande.


  • Comments(2)//caroline.giertz.com/#post255

det blir ingen tam räv idag

ADHDPosted by Caroline Giertz Tue, February 22, 2011 12:23:07
Min bästis kajhunken har också fått en ADHD diagnos och börjat äta Ritalin och det är då märkligt hur detta piller formar oss till nya människor. Nya förståndiga människor. Han har alltid haft en ganska charmig förmåga att fucka upp - fucka upp och gå vidare. Den här gången har han fuckat upp och stannat kvar och för första gången fattat vad han ställt till med. Inte bara just denna gång utan under ett helt liv.
Den är lagom lättsam, denna insikt.
Jag har fuckat upp på andra sätt, som häromdagen, då jag var så utmattad att jag bara inte orkade ta mig ut med hundarna och låta dem kissa. Jag orkade knappt andas. Så vad gör jag då? Jo, då får jag den lysande idéen att befria en pälsräv och tämja den och ge den ett fantastiskt liv. Klart jag ska ta hand om en vit räv, jag som är en vit rävängel på nätterna, klart jag ska befria en pälsräv, nu när jag inte kan rädda lodjur eller vargar så ska jag i alla fall rädda en räv, det är ju en fantastisk plan!!!!
Självklar på alla sätt, logisk och godhjärtad och rolig.
Så jag börjar googla tama rävar och pälsfarmer och planera det hela, allt medan min hund Lukas står och flämtar med huvudet i mitt knä, "snälla, jag kissar på mig, snälla vi måste gå ut, snälla kom nu. NUNUNU!!!!"


Och det är här det där lilla pillret måste ha plöjt nya banor i det träsk som ska föreställa min hjärna. För plötsligt inser jag att jag nog borde gå ut med hundarna istället, och ta hand om det jag redan har. Inte fly mitt ansvar genom att sno en traumatiserad räv och försöka tämja den. Herregud, jag bor inte ens på landet längre, utan mitt i stan. Och jag orkar knappt ta hand om mig själv just nu. Vad tänkte jag på?

Det är ADHD, ADHD under behandlig, i ett nötskal. Kajhunken beskrev hur det känns så här; Det är som om man levt i ett mörkt hus och nån plötsligt tänder lampan. Man hade bildat sig en uppfattning om hur allt såg ut - men allt är helt annorlunda.

Allt är helt annorlunda.

Summa summarum - det blir ingen räv. Inte idag, i alla fall.


  • Comments(3)//caroline.giertz.com/#post252

kedjetäcke

ADHDPosted by Caroline Giertz Fri, February 11, 2011 11:14:30
Alltså det där med kedejtäcke - ojojoj.
Pokemon har bott hos mig, till och från, i två år. Under dessa år har han tassat runt på nätterna, sömn är inte hans starkaste sida direkt, men nu!
Han la sig under sitt nya kedjetäcke, bom, borta.

Jag lastade 2 kubik ved utanför hans fönster, Kajhunken kom och försökte få med honom ut på stan, telefonen ringde och ringde, hundarna skällde, han sov och sov och sov, så tungt att jag var tvungen att gå in och se om han andades.
Det gjorde han.
Fem på eftermiddagen vaknade han.
Det är så vackert att jag blir gråtfärdig. Han har varit mer eller mindre bostadslös sen han rymde hemifrån som 15-åring. Nu är han 30-nånting. Först nu har han fått det han borde fått när han var liten. Ett kedjetäcke.

  • Comments(4)//caroline.giertz.com/#post241

neurologisk funktionsdifferentiering

ADHDPosted by Caroline Giertz Wed, January 26, 2011 13:03:54
Okej, för den som försökt göra spöken rumsrena i snart tio år är det dags att ta sig an nästa uppgift.
Varje gång jag läser diagnosen "neurologisk funktionsnedsättning" blir jag arg. Visst, det är jobbigt att ha ADHD eller Asperger och man behöver stöd för att få vardagen att fungera - men - MEN - MENMENMEN!!!! - båda diagnoserna är samtidigt fulla av möjligheter. Så kan vi börja med att kalla det funktionsdifferentiering? Tack?

Beethoven, Da Vinci, Van Gogh, Einstein, Newton, Shakespeare, Asimov, Goethe är alla, visserligen i efterhand, klassade som Aspies. Spielberg, Dali, Jack Nickolson, Whoopi Goldberg är några som lär ha ADHD, i alla fall om man ska lita på min snabbgooglade research. Och vad har dessa människor gett oss? Da Vinci lär ha tagit 12 år på sig att måla Mona Lisa. Än sen? Beethoven var periodvis klädd i trasor och vägrade klippa håret.
"He was absent-minded to the point of insanity. Whether he dined or not was immaterial to him. Somebody once presented him with a horse, but he forgot all about the animal, and had its existence recalled to him only when the bill for its keep was sent in. At one time he forgot his own name and the date of his birth."

Visst, det handlar om funktionsnedsättningar, men också mycket mycket mer än så. Annika Sundbaum-Melin, en av mina favoritjournalister, vet numera att hon har ADHD. La Camilla likaså. Ingen av dem lever i högönsklig välmåga, båda kämpar för att få ihop tillvaron, men nog har de berikat vår samtid. I alla fall min.


Så jag ska kämpa för ett samhälle som stagar upp vardagen och frigör den enorma kreativa kapacitet som folk med funktionsdifferentieringar har. För allas vårt bästa.

  • Comments(3)//caroline.giertz.com/#post225

låsta dörrar

ADHDPosted by Caroline Giertz Tue, January 11, 2011 16:26:28
Av lika delar ren princip och förvirring har jag levt med dörren olåst. År ut och år in. Ända sen jag fick en egen dörr att låsa. Eller olåsa, då. Jag vill tro på en god värld, jag vill provocera ödet med denna godtrogenhet och jag vägrar vara rädd. Dessutom glömmer jag låsa, om jag nu nån gång får för mig att göra det.
Vi bodde 20 år i samma hus innan vi för första gången försökte låsa ytterdörren, det var en nyårafton när vi skulle bort. Då upptäckte vi att vi inte ens hade en nyckel. Att låsa om sig är småaktigt, hemmet ska vara öppet för alla, när som helst och hur som helst.
Just det hemmet besöktes av tjuvar som tog allt de kom över och maken införde nya låsrutiner som jag anpassade mig till - men så fort jag skilde mig och skaffade egen bostad fick dörren vara olåst igen. Mitt i stan. Som kändis och ensam kvinna. Och? Sluta tjata. Jag låser inte om mig. Punkt.


Tills nu.
Tror det är Ritalinet, normaliseringspillret, som styr om sinnet. Och det är ju helt bakvänt. Av dessa piller, som andra tar för att orka vara uppe dygn i streck, blir jag trött som aldrig förr. Sover som en stock och segar mig genom dagarna. Och knarkar inte folk för att slippa ängslas över vardagslivets petitesser? Pytt. Att sova med olåst dörr har plötsligt blivit otänkbart. Vem som helst kan ju komma in! Herregud, tänk om jag kommer skaffa larm också? Och sluta lägga alla pengar i en skål i hallen? Och - orkar inte tänka på det. Måste vila. Lite. Nu.

  • Comments(4)//caroline.giertz.com/#post214

ADHD och sprucket äktenskap och förlåt då Nicola

ADHDPosted by Caroline Giertz Sun, January 09, 2011 21:13:46
Det är så konstigt, lite som om nån slagit undan fötterna på mig, och jag är inte lagd åt det navleskådande, men plötsligt är vartenda minne, varenda handling, varenda tanke synad ur ett ADHD-perspektiv.
Och sanningen inte så sann längre.
Ta mitt före detta äktenskap. Jag har varit så ARG på honom, här håller jag på och ska göra fint för oss, här håller jag på från morgon till kväll och bygger och bygger om och tapetserar mitt i natten och han vill bara sova och inte hjälpa till och jag skriver artiklar med vänsterhanden och sågar med högern, men han bryr sig bara om sitt jobb och är trött hela tiden och suckar när han måste hjälpa mig bära det där tunga skåpet som bara måste flyttas just nu och tjatar om att vi ska äta lunch och ha sallad till maten när jag bara vill bygga växthus och glömmer vad klockan är. På 30 år hinner man bli ganska purken ...

Min sanning har varit att han bara bromsade och var tråkig och lat och aldrig ville göra nåt kul. Som att måla om eller renovera en trasig soffgrupp från Myrorna eller ta hand om en fjärde katt som råkade stå på trappen eller försöka tämja en vild brunråtta eller en älg eller flytta köket eller - ja ni fattar.

Den sanningen finns inte längre. Och det känns sorgligt. Tänk om vi vetat ... Tänk om vi förstått ... Så mycken plåga som kunde undvikits ...

Inte för att jag ångrar att jag försökte tämja en vild älg (med kalv!) eller en ilsken jätteråtta eller bygga om ett stall till bostad - det är fantastiskt att få alla dessa idéer och våga göra dem, men kanske kanske en liten aning distans till det hela kunde underlättat. Från båda håll.

För det här med ADHD känns lite som PMS. Man tycker alla är idioter, är vresig och grinig och kommer på - ja visst ja, mens på gång - och kan liksom kliva ur det och ställa sig bredvid och skratta åt sig själv. När jag nu får för mig att börja möblera om en kvart innan jag ska sova så kommer jag på - ja visst ja, ADHD - kliver ur och tänker att jag planerar det hela lite bättre - om jag nu fortfarande vill göra det i morgon. För i morgon kan jag ju ha fått en ännu bättre idé.

Så Nicola, det går ju inte att säga förlåt, men ändå - förlåt. Och jag vet att du avskyr att dras ut i offentligheten, men va fan. Jag har ju ADHD, saknar impulskontroll och då kan det ju gå hur som helst. Dessutom är vi skitsnygga på bilden.

Vi och vårt band "Cirkus" på den tiden det begav sig ...

  • Comments(4)//caroline.giertz.com/#post213
« PreviousNext »