Shit happens

Shit happens

bortafest

ResorPosted by Caroline Giertz Sun, May 24, 2015 16:32:46
Vårfest för Stockholms Skeppsförening, på Fågelön. Är så jävla helslut efter båtturen att jag inte orkar skriva något - men vi klarade det!

  • Comments(0)//caroline.giertz.com/#post479

leva

ResorPosted by Caroline Giertz Wed, April 08, 2015 19:44:12
Så har jag sörjt i veckor och det gör ju ingenting bättre eller ingen glad, det gör bara så jävla ont, så i veckan kastade jag loss och gav mig ut med skeppet.
Ni vet att jag har ett skepp, va? Det är 30 meter långt. Det är den första båt jag kört, innan var det luftmadrass som gällde om jag ville ut på sjön.
Jag har tagit kustskepparexamen - men har liksom fegat ur när det gäller att kasta loss. 30 meter stål - med piano ombord - alltså fatta vad det väger om man brakar in i något. Det är mer än läskigt ...
Men nu - hon är död - jag lever och då ska jag leva också. För oss båda. Så nu skulle vi ut, nu fick det vara nog med landkrabbefegande.
Nu var jag knappast ensam ombord, två kaptener från kajen var med som mentorer, en kille som kan allt var maskinist, en amerikansk marinsoldat hängde på, en seglare, en fotomodell som fick vara kallskänka, en finsnickare och sju personer till följde med, varav en alltså är död.
Jag kände att jag hade en heltäckande besättning.
Det gick ganska bra till en början, vi mosade visserligen en av pollarna på kajen på väg ut, men den var ändå rutten, så det gjorde nog inte så mycket, och jag höll reda på både styrbord och babord och snirklade ut i farleden. Det tog ett tag att få till det där med att köra rakt när det är en sisådär 30 sekunders fördröjning på roderreaktionen, men jag klarade att både hålla undan från finlandsfärjor och waxholmsbåtar och började känna mig rätt nöjd.

Kapten Caroline, liksom. Fan vad cool jag är, liksom. Det här går ju riktigt bra, liksom.

Så gick maskinisten ner i maskinrummet för att fylla på lite hydraulolja i styrsystemet och sen kom han upp alldeles dyngblöt. Då hade en av kylslangarna sprungit läck. Vi hade helt enkelt fått en fontän i maskinrummet och det är alldeles fel ställe att ha en fontän på kan jag säga.
Och då insåg jag att just det haveriet är lite av ett moment 22. Antingen stänger man bottenventilen och stoppar motor och generator och börjar driva (det var lite trassel med ankaret nämligen). Eller så kör man vidare och länspumpar allt man orkar medan skeppet ändå fylls med vatten och hoppas att inte elen kortsluts eller nåt annat elände händer ovanpå det.
Nu hade vi tur, vi var nedanför Kvarnholmen och där fanns den sista kajen på ett bra tag, så jag lämnade tacksamt över rodret till en av de riktiga kaptenerna och han gled in på kajen och vi kunde förtöja och få stopp på sprutanden.
Om det hänt bara några minut senare - jag vågar inte ens tänka på hur det kunde ha gått. Klippor och annat lömskt i flera sjömil.
Hur som, vi måste laga kylsystemet, givetvis var alla slangar jag kunde hitta nån millimeter för små eller för stora, ingen var just tvåtum, så vi fick ta en gummislang som jag hittade under en brandslang, som låg under en matta, under en trädgårdsslang, under en lucka i aktern, och dra ut den invändiga metallförstärkningen med tång så den blev ganska tunn och sen gaffa utsidan en tjugoåtta varv eller nåt för att förstärka det hela.
Jag hade ett sånt adrenalinpåslag att jag mådde illa. Men det höll, vi åkte in till stan igen, fixade rätt slang, monterade den och två till av bara farten, och kissade hundarna och sen åkte vi ut igen.
Och det var coolt på riktigt. Att våga ge sig ut igen, trots att magen vänt sig ut och in och hjärtat slog dubbla slag. Vi åkte ända till Velamsund, där jag övade på att backa och snurra runt medan hjärtat lugnade sig och besättningen åt sallad. Jag gjorde det, fast jag var rädd. Livrädd, om sanningen ska fram.
Men är man kapten så är man. Även om man inte är det riktigt ännu.
När jag skulle sova sen på natten hade jag kramp överallt. Det har jag fortfarande ...


  • Comments(2)//caroline.giertz.com/#post474

Simone i San Fransisco

ResorPosted by Caroline Giertz Thu, August 21, 2014 11:35:19

Ett helt år i San Francisco ...

Känns lite så här ...
En butik med smink som inte är giftigt

En present från Pierre


En kram från Pierre
Och ett hen-calcetto räcker ändå inte riktigt.

Pim - jag saknar dig ...





  • Comments(1)//caroline.giertz.com/#post434

blodsugaren

ResorPosted by Caroline Giertz Mon, July 22, 2013 22:07:04
Nej Garou - jag träffade inte Dracula. Jag träffade hans kusiner. Typ. Har säkert fler än 50 bett - Pan har 27 bara på ena axeln ...

Vet inte hur mycket blod jag förlorade, men jag gick upp säkert fyra kilo på lika många dagar. Så det jämnar väl ut sig. Vi åt från morgon till kväll, ivrigt trugade av familjen.

Här är Mamaliga - Christis mammas paradrätt. För övrigt kan man förundras över att resa till Transylvanien tillsammans med Christi och Pan. Om man google-översätter Christi till svenska blir det Kristus. Vilket kunde bli lite komiskt emellanåt. "Kristus tog bilen för att inhandla korv. Pan duschar."
Hans familj var väldigt glada över att träffa oss. Tror sällan "arbetsgivare" från norden reser ner och hälsar på.
De drömmer om att bo här - jag drömmer om att bo där. De hämtar sitt vatten ur en kristallklar bäck och har en utsikt som hisnar. Häst och vagn används på riktigt och kor går lösa och betar i dikeskanterna. Det är som att åka tidsmaskin och inse vad vi har förlorat. Hur som - vi hittade en massa ek som vi ska göra golv och möbler av. Den är på väg till Sverige i detta nu ...


  • Comments(1)//caroline.giertz.com/#post392

rumänska hundar

ResorPosted by Caroline Giertz Wed, July 17, 2013 21:12:13
Vi har tagit en tur till en liten by i Transylvanien, kärleken och jag. Vart ska man annars åka på semester, liksom?
Jag hade ett par rumänska bröder som hjälpte mig lite när jag renoverade skeppet för några år sen - då pratade de om att jag borde hälsa på dem - nu är vi på besök i deras by. Och hem. Vi har till och med fått deras säng att sova i - de sover på soffan. Här finns inte ett hotell i sikte. Inte McDonalds, H&M eller Starbucks heller.

Det är fantastiskt här. Vi är de enda turisterna, ingen pratar engelska, det växer plommon överallt och gathundarna har bättre trafikvett än vilken stockholmare som helst. Just gathundarna är kanske den största överraskningen. De verkar så oerhört nöjda med livet. Kanske är det annorlunda i de större städerna, men här har de ett paradis. Att omplacera dem, och ta dem till Sverige, tycks vara ett hårt straff. Vi borde snarare ta våra hundar hit, släppa ut dem och låta dem vara fria. Kanske ska starta en förening? Befria en svensk lägenhetshund?


  • Comments(2)//caroline.giertz.com/#post391

falu gruva

ResorPosted by Caroline Giertz Mon, July 23, 2012 16:18:26
Gruvligt spännande.


  • Comments(3)//caroline.giertz.com/#post361

mars-one

ResorPosted by Caroline Giertz Wed, June 06, 2012 08:09:24
I hela mitt liv har jag drömt om att åka ut i rymden. Nu kan det bli verklighet. Mars-one.
Wow. Fyra personer ska bosätta sig på Mars och aldrig komma hem igen.
"No political mumbo jumbo" säger en av grundarna. För det hela ska göras på ett sätt som får Big Brother att blekna. Det största medieeventet ever, liksom. Reklamfinansierat. Sätt fyra personer och några TV-kameror i en rymdkapsel, skicka dem till Mars och direktsänd det hela världen över. Och vartannat år ska de skicka dit två peroner till ...
Tänk att det verkar vara den kommersiella underhållningsindustrin som blir först med att kolonisera rymden.
Undrar hur de castar nybyggarna?


  • Comments(4)//caroline.giertz.com/#post352

Syndabocken

ResorPosted by Caroline Giertz Sat, June 02, 2012 19:31:49
När Stockholm tampas med regn, storm, studentflak och avspärrningar för fru Clinton visas jag runt bland kärlekens alster. Den här står i en park i Charlottenberg. Han kallar den Syndabocken. Han har gjort den på rot, med motorsåg och stämjärn. Jag tycker den är fantastisk.

Han visade en annan sak också. Ett bord han gjort. Det var när han spelade hockey. Ordföranden i klubben bad att få låna det över helgen, sa att det blev stulet, verkligen jättetrist, men sen stod det plötsligt utanför en butik ... Med ordförandens namn och telefnnummer på en specialtillverkad skylt.
"Man måste nästan beundra sån makalös fräckhet", sa kärleken.
"Nej, det måste man inte, man måste göra nåt så han får skämmas", sa jag. Och gick hem och bloggade.

  • Comments(2)//caroline.giertz.com/#post350
Next »