Shit happens

Shit happens

dockor i dockan

VardagPosted by Caroline Giertz Wed, July 29, 2015 13:36:01
Det var dags att gå upp på varv igen. Och det får mig att gå upp i varv - 30 meter stål ska tvättas, slipas och målas. Kärleken lider av "avplanad lordus" och kvider av smärta, så när en vän till mig som är rörmokare ringde och sa att han hade tre vänner från Polen på besök, som var desperata efter att jobba, så sa jag att de kunde få hjälpa mig med skeppet. Jag frågade om de hade nån erfarenhet av sånt, måla och slipa, han sa nej, men att de var starka och pratade engelska och att det säkert skulle gå bra.

Så lägger vi oss i dockan, en klottersaneringsfirma kommer dit och tvättar skrovet och sen är det dags att hämta de tre polackerna vid grinden.

Ehhh - det står tre små flickor där. Var är grabbarna? Har de gått och kissat bakom knuten? Det tar en halv evighet innan jag fattar - flickorna är de tre polackerna. Hur i helvete ska jag fixa det här nu? Hinner jag tänka. De ser ut som små änglar. Men det är bara att hålla god min, släppa in dem och gå igenom vad som ska göras. Och så börjar vi slita, alla fyra. Och jädrar vad vi äger!

30 meter skrov hinner vi med, på timmen när, ( med lite hjälp av kärleken) och Transportstyrelsen kommer och godkänner det hela och vi kan docka ut.
Vi är sjukt stolta alla fyra.
Men jag har fortfarande inte fattat varför bilderna lägger sig på tvären och inte hinner jag trixa med det heller, för nu ska vi köra hem skeppet!

  • Comments(2)//caroline.giertz.com/#post486

varde vatten

LadanPosted by Caroline Giertz Tue, July 21, 2015 21:19:41
Det finns dom som säger att man inte kan stoppa ner en handpump i ett nyborrat hål där man monterat en elektrisk ejektorpump. Så finns det dom som bara vill att det ska gå.
Jag tillhör dom senare. Tänk om det blir krig eller strömavbrott eller vad som helst. Klart man måste ha en vedspis och handpump och jordkällare. Här ska överlevas, liksom.

Så jag köpte en vacker handpump för 4.800 kronor och tog upp till Ladan, stolt som bara den. Det gick sådär. Pumphuset visade sig vara 13.5 cm i diameter och hålet var bara 12.5. Så mycket för ögonmåttet. Somliga skulle ge upp redan där. Det går inte att klämma ner 13.5 cm i 12.5 cm. Vi plockade fram vinkelslipen och efter några timmar fick vi ner pumphuset eller vad det heter, i brunnshålet. Det gick visst.

Då visade det sig att öppningen i locket till brunnshålet, som man ska koppla elen i, satt fel och var för litet. Så vi tog fram sticksågen och ett metallblad och gjorde det större. Nu gick röret ner.

Då visade det sig att locket som ska täcka det hela var jävligt svårt att borra hål i. Men det gick. (Tack Martin)

Då visade det sig att det såklart redan satt en permanent koppling till ejektorpumpen, inte alls långt ner, och att vare sig pumphus eller backventil gick att trilska förbi. Det var bara att ta bort backventil och filter och bygga på höjden, så pumphuset kan sitta ovanför den där kopplingen. Fast dom som kan sa att en pump utan backventil inte går att använda. Alls. Och att en handpump, som står typ en meter ovanför marknivån, kommer se löjlig ut. Förutom att den inte kommer funka, då.

Vi sket i dom.

Vi byggde ett fundament, som höjer upp pumpskrället så det inte går i den permanenta kopplingen. Och så satte vi en kubbe ovanpå den, för att få pumpen i rätt höjd. Den råkade bli ett par cm för låg, men då la vi en träbit ovanpå.

Så kom elektrikern och sa att trefas inte är att leka med och att såga sönder fuktspärren är livsfarligt, för fukt kommer även underifrån, och nu fick vi nog ge upp de där handpumpsdrömmarna och köpa ett nytt lock och göra allt som det ska göras. Jag höll med i flera sekunder - sen kom jag på att man väl kan dra elen förbi det där söndersågade locket och köpa en ny vattentät dosa och sätta i fundamentet vi byggt?

De kunde man ju. Så då gjorde han det. Och?!?! Hur gick det då?!?!? Undrar ni säkert.


Jag fattar inte att bilden lägger sig på längden, men skit samma, det kommer vatten! Ser ni? Det gick!!!!!




  • Comments(2)//caroline.giertz.com/#post485

smak

ADHDPosted by Caroline Giertz Thu, July 16, 2015 14:14:34
Det hände något konstigt nyss.

Vanligtvis när jag äter så går det fort. Väldigt fort. Nästa tugga står på tur redan innan den första är svald. Hänger som en drönarspion på gaffeln framför munnen och smiter in i samma sekund som föregångaren pressar ner i svalget. Eller lite innan, tror de kan skaka hand med varandra nånstans i munhålan, tuggorna.

Ofta går det så fort att det blir en klump i halsen, som sätter sig på tvären, fastnar och gör riktigt ont. Sen kan man känna den hela vägen ner till magsäcken, som nån sorts förlossning med ett vattenskallebarn kanske. Fast i matform, då. Om ni fattar. Det kan ta hur lång tid som helst, och man kan inte göra något annat än att vänta och lida.

Jävla skitjobbigt, faktiskt. Hela matgrejen.

Och sen har man ätit upp och alla andra har knappt tagit upp gaffeln och så får man sitta där och skyffla runt ingentinget på tallriken i evigheter och försöka vara vuxen och ha tålamod.

Jag fattar inte grejen med att äta, skulle gärna byta ut måltiderna mot ett piller, så man slapp. Och då har vi inte ens gått in på själva matlagningen. Gahhh - vilken pärs! "Du måste ju smälta smöret innan du lägger i laxen!" Eh - varför då? Som om det blev nån skillnad, liksom. Men för resten av världen blir det skillnad, har jag förstått. Att laga mat för mig är som att måla tavlor för en blind.

Det kan ju ha att göra med att jag är utan luktsinne och det inte händer något när jag äter, annat än att det ska ner, helst utan att göra ont, brännas, vara giftigt eller nåt annat olämpligt. Men ner ska det och mätta monstret i magen som måste ha, var fjärde timme, typ. Fyra timmar går fort, det är bara dags att handla, laga mat, äta eller diska hela tiden. Terror är vad det är.

Men idag. Nyss, när jag åt lunch, så plötsligt exploderade det i munnen. Av smaksensationer. Jag åt jordgubbar, smultron och grädde. Och - alltså - wow! Det smakade! Det smakade först på ett sätt, eller tre, eller ännu fler. Och sen på andra sätt, när det blandades och sen var det en eftersmak och jag har aldrig varit med om maken. Eller smaken, då.

Så himla konstigt att jag blir både arg och ledsen och förundrad. Är det så här det är för alla andra? En massa sensationer i munnen? Och kommer jag uppleva det igen, eller var det bara en dörr som av nån märklig anledning öppnades för att sedan stängas? Ingen aning, men det smakar fortfarande och jag vill en ens dricka av det kaffe jag har framför datorn. Jordgubbar, smultron och grädde. Nu vet jag.


Ps - Malen på bilden har inget med saken att göra - det var enda bilden på jordgubbar jag hade i datorn ... Dom som smakade så gott har jag ju redan ätit upp.

  • Comments(0)//caroline.giertz.com/#post484

Lada + ADHD + semester

LadanPosted by Caroline Giertz Mon, June 29, 2015 12:05:03
Att kombinera ett enormt lad-projekt med ADHD och en pojkvän med envist ryggskott är en utmaning. Vi ska skrapa och måla 14 element, installera gårdspumpen, köra upp och gräva ner avlopp och dränering, har punka på ena bilen och den andra kokar och hur fan får man in den där jävla kontakten till släpet och hundarna rymmer och det regnar och vi ska mura en stödmur och skorstenar och grundplintar och byta fasad och installera elementen och isolera och installera hydroforen, for winter is coming, och bygga kök, badrum och jadajadajada.

Tankarna far som en flock påtända kanariefåglar i skallen, lite blir gjort och nu knackar det på dörren.

Semester är inget för veklingar ...





  • Comments(0)//caroline.giertz.com/#post483

alzheimer

FamiljPosted by Caroline Giertz Sun, June 21, 2015 19:46:34
Min pappa har alzheimer. Så till den milda grad att hus byter plats, antalet hustrur varierar och man själv får vara både dotter, syster, mamma eller vem som helst. Han är hundra år minst, allt är trevligt och rummet där alla minnen finns tomt. Eller fullt. Eller lite mitt emellan, det kan växla från starten av en mening till slutet av densamma. Om det kommer något slut. Så har kan det låta när vi talar med varandra nu för tiden.

Caroline, jag har funderat mycket på livet på sista tiden. Och jag kan sammanfatta mina slutsatser med att allt vilar på tre grundläggande, oerhört viktiga fundament. Dom tre fundamenten ...
Han tystnar och tittar på trägolvet. Vilka fundament, undrar jag.
Vad pratar du om? Fundament? Här finns väl inga fundament? Ja, i källaren kanske, men dit ska vi inte gå ner. Har du sett att det rinner en flod mellan här och det där rummet där alla böckerna står? Vi måste korsa den, precis som dom gjorde i Ashimas bok.
Läser du den, pappa?
Jag vill minnas att jag läser, men jag kan inte minnas vad jag läser. Inte alls, faktiskt. Jag misstänker att jag läser samma sida hela tiden, men jag har glömt det. Vem har flyttat på alla möbler? Det är ju spegelvänt, hela rummet. Mycket märkligt.
Jag vet inte, pappa. Men det spelar ingen roll, det finns möbler, det är huvudsaken.
Inte kan jag vara din pappa, du har ju grått hår! Men du är allt en rar flicka, du! Tänk vilken tur jag har som är omgiven av så mycket kärlek! Det är inte alla som har det så här bra, minsann! Vad var det du hette, du ser så bekant ut?
Jag heter Caroline.
Det är ett fint namn, du är lik den där tjejen på TV. Hon verkar riktigt trevlig, även om jag inte ... Du känns så väldigt bekant, faktiskt. Kanske har vi setts i något tidigare liv? Jag är så rysligt gammal, folk tror mig inte när jag säger det.
Hur gammal är du, då?
Ja, hundra, minst, tvåhundrasjuttio är det nog när jag tänker efter. Var är Monica? Kommer hon hem snart? Jag älskar er så oerhört mycket, har jag sagt det? Jag vill verkligen säga det ... Innan det är försent.
Jag vet, pappa. Monica vet också. (Monica är min adoptivmamma och hans väldigt tålmodiga hustru)
Det finns inte många år kvar ... Inte ens tio, tror jag. Har du sett den där plankan? Det är kärnvirke, jag blir helt tårögd, så vacker är den! Och du ser ut som en gudinna! Fast mänsklig. Är vi släkt på något sätt?
Ja, det är vi. Nära släkt. (Jag har flätad knut, utsläppt hår och lång kjol, tror det får honom på gudinnespåret)
Det där med gener är lustigt - plötsligt ... Alla som är med oss blir så roliga - humor är - har du tänkt på ... att ... Nej, nu glömde jag vad jag skulle säga. Jag är dement, tankarna bara försvinner, det går inte ens att leta efter dom, hux flux är dom bara borta. Poff! Borta. Har jag sagt det?
Ja, det har du. Och jag heter Caroline och är din dotter. Ifall du glömt det.
Det vet jag väl! Sånt glömmer man inte! Klart jag vet det.
Vad bra. Vill du äta jordgubbar?
Ja, gärna! Så väldigt trevligt! När jag var liten - jordgubbar ... Jag vill minnas att de smakade ... Han letar efter ordet och tystnar.
Jordgubbar, kanske?
Ja - exakt! Du hittade det exakta ordet för att beskriva precis hur de smakade. Du är allt bra begåvad du! Vi måste vara släkt på något sätt.

Så äter vi jordgubbar. Han som en gång kunde skryta med att ha högre IQ än Einstein och jag. Han äter tre och jag trettioåtta, kanske, och jag älskar honom och är så tacksam över att få tid med honom. Vi har inte stått varandra så där vidare värst nära genom stora delar av livet, men nu gör vi det.

Min pappa har blivit snäll och nöjd och lycklig, och det var inget han var världsbäst på direkt, innan demensen slog benen av sarkasmerna. Och jag tänker att han har uppnått det alla mindfullnessare strävar efter. Han lever i nuet, han älskar och han är nöjd. Han har aldrig varit så tillfreds med livet, trots att minnen, IQ och tankar försvinner. Eller kanske just därför ...
Poff







  • Comments(4)//caroline.giertz.com/#post482

57- hipp hipp hurra

FamiljPosted by Caroline Giertz Tue, June 09, 2015 11:51:26
Bästa presenten ever - Simone kom helt oväntat hem från San Fransisco. Plötsligt stod hon bara där i hallen.

Ifall ni undrar vad Leo håller i handen är det en burrito hon tagit med sig till honom, ända från andra sidan jorden.
Ifall ni undrar hur det är att fylla 57, och bli så rysligt gammal, så är det som om man tror man ska in i fängelse, men när man knuffats in i cellen visar den sig vara en skattkammare med hur många dörrar och rum som helst i.

  • Comments(2)//caroline.giertz.com/#post481

alkofoben

SpråkpolisPosted by Caroline Giertz Thu, June 04, 2015 18:57:47
Jag avskyr fulla personer. Flyktmekanismen sliter och drar när promillehalten ökar i sällskapet. Att stanna blir att kämpa mot förakt, rädsla, ilska och äckel. Och ett litet mått av avund. Tänk att bara skamlöst kunna släppa kontrollen - låta egot bre ut sig och följa varje impuls. Gråtmild, lysten, aggressiv eller bara dum i huvudet. What ever.

Jag förstår inte hur folk gör, hur de törs, att de inte skäms. Och jag orkar inte med dem, ältandet, klibbigheten, det självupptagna, så jag går hem.

Alltid går jag hem. Så nu sätter jag namn på det. Hej, jag heter Caroline och jag är alkofob.


  • Comments(2)//caroline.giertz.com/#post480

bortafest

ResorPosted by Caroline Giertz Sun, May 24, 2015 16:32:46
Vårfest för Stockholms Skeppsförening, på Fågelön. Är så jävla helslut efter båtturen att jag inte orkar skriva något - men vi klarade det!

  • Comments(0)//caroline.giertz.com/#post479
« PreviousNext »