Shit happens

Shit happens

kustskepparen

ADHDPosted by Caroline Giertz Wed, April 20, 2011 09:11:08
Som sagt, vi var ute och skulle lära oss navigera i mörkret i lördags. Och det här känns jobbigt att skriva om, kanske därför jag varit i princip "tyst" sen dess. Det ligger och mal ... Så det är lika bra att få det ur sig.
Vi skulle lägga till för att äta middag vid det säsongsstängda Fjäderholmarna, det var en ljuvlig kväll, en kille fick uppdraget att stå i fören, binda fast en tross, vara hopp i land kalle och lägga trossen om den enda pollen på kajen. Jag står också där framme, gillar att stå längst fram, men utan uppdrag.
Han säger att han inte vet hur man gör fast trossen i båten på en sån där åtta, så jag försöker göra det. Det gungar och är trångt och en massa linor går till masten, så det blir inte snyggt, men hållbart. Vi går in mot kajen, glider längs med, förbi pollen och börjar vrida ut igen - men han står kvar på båten medan decimeter efter decimeter vidgar sig mellan oss och ön.
"Ska du inte hoppa i land?"
"Jag vågar inte", svarar han så jag gör det, kastar mig ut över det ganska breda gapet lyckas landa på kajen, och är stolt. Det var ett långt hopp. Han är typ 30 och jag 52 liksom. Så slänger han över linan, jag fångar den (ha!) och lägger den ett varv runt pollen och bromsar båten som snällt glider in mot kajen igen.
Då är jag JÄTTESTOLT, det känns som om jag har räddad hela skeppet från att åka ut till havs och kapsejsa.
Kapten/läraren kommer gående.
"Vem har lärt dig att lägga till på det sättet?"
"Ingen, jag räknade ut det själv."
"Kunde tro det, det är väl ett bra sätt om man vill skrämma slag på alla andra. Du ska göra som jag säger och inget annat. Ta loss linan nu och låt den löpa istället."
"Hon har gjort fel på båten också, ska det se ut så här?", säger han som inte vågade göra nåt själv och petar lite föraktfullt på mitt försök till åttaknop i fören.
Jag minns inte exakt vad dom säger, bara hur skammen väller fram. Och hela barndomen kommer som en dimbank av massiv sorg och insikt och tårarna går inte att hålla tillbaka. Så jag går undan och gråter, över all god vilja som gått snett, över den ständiga ivern att göra rätt och besvikelsen när det blev fel, över att bli orättvist tillrättavisad, över det oombedda hjältemodet som följt mig genom livet. Minne efter minne kommer upp, alla på samma tema och jag skäms över att gråta nu, vuxna kvinnan, och de på båten måste undra, särskilt Simone, men jag kan inte sluta, jag gråter över flickan som är jag, över allting, över att jag kastar mig handlöst rakt ut fast jag ska spela in 25 nya program, hur skulle det gå om jag bröt benet eller slog sönder ansiktet?, då skulle jag inte ens kunna försörja mig, det var dessutom inte min sak, han skulle ju göra det, och alla blev arga och jag vankar runt på Fjäderholmarna och gömmer mig och gråter och när jag kommer tillbaka till båten är jag tyst, nästan hela resan hem.
Känns som jag varit tyst sen dess.
Simone, innan middan, när alla var glada.

  • Comments(9)//caroline.giertz.com/#post281