Shit happens

Shit happens

den jävla gubbjäveln

SpråkpolisPosted by Caroline Giertz Wed, March 21, 2012 08:06:41
I min dotters hus bor en stor man som verkar aningen svår i humöret. Vi har sett honom jaga tonårskillar med pitbull, han skriker gärna åt hundar överlag, så vi och många andra går åt andra hållet när han närmar sig. Han verkar avsky hundar, särkilt dem som skäller.

Jag var ute med våra små en kväll, Thecla och hennes valpar. Hon fick fatt på en pinne. Hon skällde. De skällde. Jag blev rädd. Och mycket riktigt, från en balkong hörs;
- Om inte dom där jävla hundarna håller käften kommer jag ner och sparkar på dom!!!"
Typ. Från mig hörs;
- Din jävla förbannade jävla gubbjävel, om inte du håller käften nu på en gång kommer jag upp och slår ner dig!!!!!"

Sen tystnad.
Vi var förmodligen lika chockade båda två. Han över att någon svarade emot. Jag över mig själv. Jag har aldrig skrikit åt någon, aldrig sagt liknande tillmälen över huvud taget. Men nu exploderade dom, som heta kanonkulor ur munnen, och studsade mellan fasaderna på väg till denna jätteläskiga man. Aj aj aj! Till och med hundarna tystnade. Adrenalinet har pumpat minnet ur skallen, men jag tror att jag sa annat sen, i mer sansad ton. Typ att han skrämmer folk och inte borde skrika så mycket och att jag ska försöka ha hundarna tysta och sånt. Jag tror att han hörde det men minns mest att jag hörde hans balkongdörr stängas. Shit, vad hade jag gjort? På skakiga ben smög jag in igen, livrädd att han skulle stå i trapphuset och sparka efter både mig och hundarna.

Min dotter hade givetvis hört det hela, liksom förmodligen resten av grannskapet.
- Mamma, vad har du gjort?!?! Nu kommer han ju vara rasande ...", suckade hon när jag kom in. Att flytta kändes som ett bra alternativ. Kanske det enda. Lite svårt en torsdagskväll, dock. Fan också, det där var ju inte så smart ... Men hon hann inte långt. Dagen efter knackar det på hennes dörr. Och där står han.

- Var det där din mamma? Hon är rätt skarp, va? Jo, jag har fått ett nytt SIM-kort, jag fattar inte hur det funkar, kan du hjälpa mig?" Säger han och håller fram en telefon.

Så dom blir vänner! Wtf! Det är ju fantastiskt.

Några veckor senare stöter han och jag ihop i trappen. Jag med tre hundar kring benen.
- Fina hundar", säger han och ler lite snett.
- Det var dig jag skrek åt, va?", svarar jag. (Jag är trots allt ansiktsblind, jag var inte säker.)
- Ja."
- Förlåt" säger vi i mun på varandra.
- Vi drar ett streck över det och tittar framåt, va?" säger han. Jag nickar. Och sen kramas vi. Ganska länge och på riktigt. Det bara händer, där i trapphuset. Och hela grejen gör mig så väldigt glad. Jag slutade vara rädd och sa ifrån och det blev bra. Wow. Vad ska man kalla det? Hundtricket?


  • Comments(10)//caroline.giertz.com/#post343