Shit happens

Shit happens

var är råttan!?!?

VardagPosted by Caroline Giertz Mon, December 22, 2014 11:26:37
Musmördarkatten jobbar hårt för att få ihop årets julklappar. Och gömma dem. Man kan hitta de små presenterna bland skorna i hallen, nedanför soffan, i badrummet, eller som igår - rakt nedanför sängen - genom att den från San Fransisco nyss hemkomna dottern nyvaket trampar i den.


Jag vet inte om det är hjärnan eller lungorna eller vad som pressats ut, jag vet bara att det var väldigt väldigt motbjudande att ta hand om resterna medan dottern hulkar i ett hörn. Vi låter likadant när vi spyr, konstaterar vi.

Så i natt vaknar den andra dottern och jag av att det är ett himla liv i sovrummet. Musmördarkatten har steppat upp och firar midvinterbloten genom att erbjuda en fullt levande, enormt stor råtta. Denna råtta har ingen större lust att medverka i blotandet och kurar ilsket under klädskåpet. Jag gör ett nyvaket försök att ta bort katten och fånga råttan för att kunna släppa ut den. En uppgift som säkerligen inte är lätt ens för den mest vakna och snabba människa. Och alldeles omöjlig för en sömdrucken medelålders kvinna. Råttan förstår inte mina vänliga avsikter. Och katten har andra planer.
Så jag kryper upp i sängen igen och ger upp, och där stelnar vi, dottern och jag och ser hur råttstackarn klättrar upp och gömmer sig bland mina kläder som hänger på väggen. Minuterna går, allt är stilla, utom kattens svans. Så rör sig en ärm på favoritkoftan, katten stirrar avvaktande, väntande, dottern gråter stilla innan allt virvlar runt i ett anfall. Råttan skriker och flyr ut i vardagsrummet och jag stänger dörren och drar täcket över huvudet och dottern är förtvivlad. Då är klockan halv fyra på morgonen, och årets längsta natt gör skäl för namnet.
När jag äntligen vaknar ligger katten stillsamt i soffan och av råttan syns inte ett spår. Dottern har inte vaknat än och jag letar och letar och letar. Julefriden är långt borta när man kan bli biten i tårna eller trampa på ett råttlik när och var som helst ...


  • Comments(1)//caroline.giertz.com/#post461