Shit happens

Shit happens

leva

ResorPosted by Caroline Giertz Wed, April 08, 2015 19:44:12
Så har jag sörjt i veckor och det gör ju ingenting bättre eller ingen glad, det gör bara så jävla ont, så i veckan kastade jag loss och gav mig ut med skeppet.
Ni vet att jag har ett skepp, va? Det är 30 meter långt. Det är den första båt jag kört, innan var det luftmadrass som gällde om jag ville ut på sjön.
Jag har tagit kustskepparexamen - men har liksom fegat ur när det gäller att kasta loss. 30 meter stål - med piano ombord - alltså fatta vad det väger om man brakar in i något. Det är mer än läskigt ...
Men nu - hon är död - jag lever och då ska jag leva också. För oss båda. Så nu skulle vi ut, nu fick det vara nog med landkrabbefegande.
Nu var jag knappast ensam ombord, två kaptener från kajen var med som mentorer, en kille som kan allt var maskinist, en amerikansk marinsoldat hängde på, en seglare, en fotomodell som fick vara kallskänka, en finsnickare och sju personer till följde med, varav en alltså är död.
Jag kände att jag hade en heltäckande besättning.
Det gick ganska bra till en början, vi mosade visserligen en av pollarna på kajen på väg ut, men den var ändå rutten, så det gjorde nog inte så mycket, och jag höll reda på både styrbord och babord och snirklade ut i farleden. Det tog ett tag att få till det där med att köra rakt när det är en sisådär 30 sekunders fördröjning på roderreaktionen, men jag klarade att både hålla undan från finlandsfärjor och waxholmsbåtar och började känna mig rätt nöjd.

Kapten Caroline, liksom. Fan vad cool jag är, liksom. Det här går ju riktigt bra, liksom.

Så gick maskinisten ner i maskinrummet för att fylla på lite hydraulolja i styrsystemet och sen kom han upp alldeles dyngblöt. Då hade en av kylslangarna sprungit läck. Vi hade helt enkelt fått en fontän i maskinrummet och det är alldeles fel ställe att ha en fontän på kan jag säga.
Och då insåg jag att just det haveriet är lite av ett moment 22. Antingen stänger man bottenventilen och stoppar motor och generator och börjar driva (det var lite trassel med ankaret nämligen). Eller så kör man vidare och länspumpar allt man orkar medan skeppet ändå fylls med vatten och hoppas att inte elen kortsluts eller nåt annat elände händer ovanpå det.
Nu hade vi tur, vi var nedanför Kvarnholmen och där fanns den sista kajen på ett bra tag, så jag lämnade tacksamt över rodret till en av de riktiga kaptenerna och han gled in på kajen och vi kunde förtöja och få stopp på sprutanden.
Om det hänt bara några minut senare - jag vågar inte ens tänka på hur det kunde ha gått. Klippor och annat lömskt i flera sjömil.
Hur som, vi måste laga kylsystemet, givetvis var alla slangar jag kunde hitta nån millimeter för små eller för stora, ingen var just tvåtum, så vi fick ta en gummislang som jag hittade under en brandslang, som låg under en matta, under en trädgårdsslang, under en lucka i aktern, och dra ut den invändiga metallförstärkningen med tång så den blev ganska tunn och sen gaffa utsidan en tjugoåtta varv eller nåt för att förstärka det hela.
Jag hade ett sånt adrenalinpåslag att jag mådde illa. Men det höll, vi åkte in till stan igen, fixade rätt slang, monterade den och två till av bara farten, och kissade hundarna och sen åkte vi ut igen.
Och det var coolt på riktigt. Att våga ge sig ut igen, trots att magen vänt sig ut och in och hjärtat slog dubbla slag. Vi åkte ända till Velamsund, där jag övade på att backa och snurra runt medan hjärtat lugnade sig och besättningen åt sallad. Jag gjorde det, fast jag var rädd. Livrädd, om sanningen ska fram.
Men är man kapten så är man. Även om man inte är det riktigt ännu.
När jag skulle sova sen på natten hade jag kramp överallt. Det har jag fortfarande ...


  • Comments(2)//caroline.giertz.com/#post474