Shit happens

Shit happens

alzheimer

FamiljPosted by Caroline Giertz Sun, June 21, 2015 19:46:34
Min pappa har alzheimer. Så till den milda grad att hus byter plats, antalet hustrur varierar och man själv får vara både dotter, syster, mamma eller vem som helst. Han är hundra år minst, allt är trevligt och rummet där alla minnen finns tomt. Eller fullt. Eller lite mitt emellan, det kan växla från starten av en mening till slutet av densamma. Om det kommer något slut. Så har kan det låta när vi talar med varandra nu för tiden.

Caroline, jag har funderat mycket på livet på sista tiden. Och jag kan sammanfatta mina slutsatser med att allt vilar på tre grundläggande, oerhört viktiga fundament. Dom tre fundamenten ...
Han tystnar och tittar på trägolvet. Vilka fundament, undrar jag.
Vad pratar du om? Fundament? Här finns väl inga fundament? Ja, i källaren kanske, men dit ska vi inte gå ner. Har du sett att det rinner en flod mellan här och det där rummet där alla böckerna står? Vi måste korsa den, precis som dom gjorde i Ashimas bok.
Läser du den, pappa?
Jag vill minnas att jag läser, men jag kan inte minnas vad jag läser. Inte alls, faktiskt. Jag misstänker att jag läser samma sida hela tiden, men jag har glömt det. Vem har flyttat på alla möbler? Det är ju spegelvänt, hela rummet. Mycket märkligt.
Jag vet inte, pappa. Men det spelar ingen roll, det finns möbler, det är huvudsaken.
Inte kan jag vara din pappa, du har ju grått hår! Men du är allt en rar flicka, du! Tänk vilken tur jag har som är omgiven av så mycket kärlek! Det är inte alla som har det så här bra, minsann! Vad var det du hette, du ser så bekant ut?
Jag heter Caroline.
Det är ett fint namn, du är lik den där tjejen på TV. Hon verkar riktigt trevlig, även om jag inte ... Du känns så väldigt bekant, faktiskt. Kanske har vi setts i något tidigare liv? Jag är så rysligt gammal, folk tror mig inte när jag säger det.
Hur gammal är du, då?
Ja, hundra, minst, tvåhundrasjuttio är det nog när jag tänker efter. Var är Monica? Kommer hon hem snart? Jag älskar er så oerhört mycket, har jag sagt det? Jag vill verkligen säga det ... Innan det är försent.
Jag vet, pappa. Monica vet också. (Monica är min adoptivmamma och hans väldigt tålmodiga hustru)
Det finns inte många år kvar ... Inte ens tio, tror jag. Har du sett den där plankan? Det är kärnvirke, jag blir helt tårögd, så vacker är den! Och du ser ut som en gudinna! Fast mänsklig. Är vi släkt på något sätt?
Ja, det är vi. Nära släkt. (Jag har flätad knut, utsläppt hår och lång kjol, tror det får honom på gudinnespåret)
Det där med gener är lustigt - plötsligt ... Alla som är med oss blir så roliga - humor är - har du tänkt på ... att ... Nej, nu glömde jag vad jag skulle säga. Jag är dement, tankarna bara försvinner, det går inte ens att leta efter dom, hux flux är dom bara borta. Poff! Borta. Har jag sagt det?
Ja, det har du. Och jag heter Caroline och är din dotter. Ifall du glömt det.
Det vet jag väl! Sånt glömmer man inte! Klart jag vet det.
Vad bra. Vill du äta jordgubbar?
Ja, gärna! Så väldigt trevligt! När jag var liten - jordgubbar ... Jag vill minnas att de smakade ... Han letar efter ordet och tystnar.
Jordgubbar, kanske?
Ja - exakt! Du hittade det exakta ordet för att beskriva precis hur de smakade. Du är allt bra begåvad du! Vi måste vara släkt på något sätt.

Så äter vi jordgubbar. Han som en gång kunde skryta med att ha högre IQ än Einstein och jag. Han äter tre och jag trettioåtta, kanske, och jag älskar honom och är så tacksam över att få tid med honom. Vi har inte stått varandra så där vidare värst nära genom stora delar av livet, men nu gör vi det.

Min pappa har blivit snäll och nöjd och lycklig, och det var inget han var världsbäst på direkt, innan demensen slog benen av sarkasmerna. Och jag tänker att han har uppnått det alla mindfullnessare strävar efter. Han lever i nuet, han älskar och han är nöjd. Han har aldrig varit så tillfreds med livet, trots att minnen, IQ och tankar försvinner. Eller kanske just därför ...
Poff







  • Comments(4)//caroline.giertz.com/#post482