Shit happens

Shit happens

kustskepparen

ADHDPosted by Caroline Giertz Wed, April 20, 2011 09:11:08
Som sagt, vi var ute och skulle lära oss navigera i mörkret i lördags. Och det här känns jobbigt att skriva om, kanske därför jag varit i princip "tyst" sen dess. Det ligger och mal ... Så det är lika bra att få det ur sig.
Vi skulle lägga till för att äta middag vid det säsongsstängda Fjäderholmarna, det var en ljuvlig kväll, en kille fick uppdraget att stå i fören, binda fast en tross, vara hopp i land kalle och lägga trossen om den enda pollen på kajen. Jag står också där framme, gillar att stå längst fram, men utan uppdrag.
Han säger att han inte vet hur man gör fast trossen i båten på en sån där åtta, så jag försöker göra det. Det gungar och är trångt och en massa linor går till masten, så det blir inte snyggt, men hållbart. Vi går in mot kajen, glider längs med, förbi pollen och börjar vrida ut igen - men han står kvar på båten medan decimeter efter decimeter vidgar sig mellan oss och ön.
"Ska du inte hoppa i land?"
"Jag vågar inte", svarar han så jag gör det, kastar mig ut över det ganska breda gapet lyckas landa på kajen, och är stolt. Det var ett långt hopp. Han är typ 30 och jag 52 liksom. Så slänger han över linan, jag fångar den (ha!) och lägger den ett varv runt pollen och bromsar båten som snällt glider in mot kajen igen.
Då är jag JÄTTESTOLT, det känns som om jag har räddad hela skeppet från att åka ut till havs och kapsejsa.
Kapten/läraren kommer gående.
"Vem har lärt dig att lägga till på det sättet?"
"Ingen, jag räknade ut det själv."
"Kunde tro det, det är väl ett bra sätt om man vill skrämma slag på alla andra. Du ska göra som jag säger och inget annat. Ta loss linan nu och låt den löpa istället."
"Hon har gjort fel på båten också, ska det se ut så här?", säger han som inte vågade göra nåt själv och petar lite föraktfullt på mitt försök till åttaknop i fören.
Jag minns inte exakt vad dom säger, bara hur skammen väller fram. Och hela barndomen kommer som en dimbank av massiv sorg och insikt och tårarna går inte att hålla tillbaka. Så jag går undan och gråter, över all god vilja som gått snett, över den ständiga ivern att göra rätt och besvikelsen när det blev fel, över att bli orättvist tillrättavisad, över det oombedda hjältemodet som följt mig genom livet. Minne efter minne kommer upp, alla på samma tema och jag skäms över att gråta nu, vuxna kvinnan, och de på båten måste undra, särskilt Simone, men jag kan inte sluta, jag gråter över flickan som är jag, över allting, över att jag kastar mig handlöst rakt ut fast jag ska spela in 25 nya program, hur skulle det gå om jag bröt benet eller slog sönder ansiktet?, då skulle jag inte ens kunna försörja mig, det var dessutom inte min sak, han skulle ju göra det, och alla blev arga och jag vankar runt på Fjäderholmarna och gömmer mig och gråter och när jag kommer tillbaka till båten är jag tyst, nästan hela resan hem.
Känns som jag varit tyst sen dess.
Simone, innan middan, när alla var glada.

  • Comments(9)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by Stone Thu, September 26, 2013 10:56:14

Vilka obehagliga personer , kaptenen och framför allt den fega kraken som inte ens vågade hoppa iland ..Men sedan passade på visa vad du gjort . När det enda du gjorde var att försöka få det rätt. Samt att du hade säkert mera att riskera än det puckot på däck , om du tex klivit snett ..med tanke på ditt yrke ..När jag läser detta så känner jag oxå igen mig ,och många minnen väller upp från min barndom då man trodde man gjorde ngt bra men bara fick skäll istället. Måste bara skriva att du skriver väldigt bra på din blogg , gripande och intressanta iaktagelser .

Posted by Hubbardianen Thu, April 21, 2011 21:33:46

Jo men tyvärr är man ju som mest sårbar när man är gladast på något vis. Märkligt fenomen det där eftersom jag varit med om liknande upplevelser på så sätt att man ville väl och är glad och så kan allt bli fel i alla fall. Alternativet är att jämt gå omkring och vara sur, då har man inget att förlora, eller hur? Fallhöjden blir längre när man är glad. Jag antar att man får försöka hitta en balans.

Titta på filmen "One Hour Photo" med Robin Williams som är en intressant och djup skildring av just det problemet när allt går fel fast man bara vill väl. Bra film.

Posted by lillan Wed, April 20, 2011 21:24:07

Caroline rules!

Posted by Kokospelle Wed, April 20, 2011 19:44:24

Ja, han har ju rätt på sitt sätt, rent juridiskt är det hans ansvar vilket får mig att undra varför han inte höll bättre koll både på ordinarie hoppilandkallen och vikarien. Du tog däremot ansvar för situationen där och då fast du inte var ålagd.

Det är förresten ett aber att ha ett stort självförtroende och en pytteliten självkänsla (nu talar jag om mig själv märk väl men det verkar faktiskt passa här också). Jag är dessutom beskaffade med en stor trut (som jag ibland tänker att jag ska sy igen) är kaxig på ytan men egentligen en mes. 8-/ Också irriterande kombo.....

Posted by caroline Wed, April 20, 2011 18:57:01

Tack för peppen - fast kapten har ju rätt. På sitt sätt. Det är hans båt, jag är hans elev, om jag skadar mig är det hans ansvar. Han var inte elak heller, inte egentligen. Det var bara en massa gammalt som rördes upp.

Fast jag skulle förmodligen göra det igen. Det och nästan allt annat. För om inte jag gör det - vem gör det då? Antar att det är så det är - vissa lyder, vissa gör det inte.

Posted by Kokospelle Wed, April 20, 2011 18:45:19

Fy vad obehagligt - jag vet precis hur du mådde och skulle kunna bli precis lika grinsjuk över en sådan där sak och då fick jag ändå alltid bekräftelse och fick veta vad duktig jag var av mina föräldrar. Men tro mig jag skulle grina ändå och förmodligen reagera likadant i min iver att alltid göra "rätt" och så kan man passa på att grina för alla andra gånger man - som du skriver "blivit orättvist tillrättavisad" (det fanns ju andra nötter än min mamma och pappa) men sen skulle jag förhoppningsvis morska upp mig.

Kaptenen bestämmer faktiskt inte över dig - hans fina titel till trots.
I Milgrams lydnadsexperiment där man testade hur mycket elstötar en student var beredd att ge en annan människa bara vederbörande fick en order av en auktoritet - så är det ju faktiskt dom som INTE lydde order som vi beundrar och vill vara som. Nej vi vill tro oss att höra till den lilla procenten som faktiskt agerar självständigt och sade till auktoriteten:
-"att det där går jag inte med på"

Spela upp scenen en gång till i ditt inre där ber du både den där kaptenen och hans fega springsjas att inte lägga sig i vad du gör eller inte gör. Du har rätt både att skrämma skiten ur andra och även bryta både ben och näsben om det passar dig. De får väl ta ansvar för sin rädsla och du tar ansvar för dina ben och ditt ansikte.

Frid Kokospelle

Posted by J Wed, April 20, 2011 15:15:17

Typiskt j...a svenska män... Jag fattar i varje fall inte vad man ska med dom till. När ska dom börja förstå utan att man ska behöva säga det till dom? Lite tacksamhet kanske? (en och annan finns det väl kanske i och för sig)

Posted by garou Wed, April 20, 2011 10:35:54

Nu är det nog så att kaptenens sätt är rätt och nästan lag ombord också – även om hans sätt är fel.
Sen får man snacka om saken efteråt. När man har kommit i land. Om man gör det?

Var din egen hoppilandkalle i fortsättningen. Det verkar bäst. Ta på dig kaptensmössan också. Så kan alla andra hålla käften sen.
Jag håller på dig.

Posted by wildflower Wed, April 20, 2011 10:26:35

Jag får en känsla av att dessa män inte kunde ta att en kvinna vågade och kunde fixa det med båten själv. Jag tror nog du gjorde rätt och männen (speciellt den rädde) kände sig underlägsen och var därför tvungen att hävda sig. Hallå?! Inte ens han klarade av det.

Det finns inte bara ETT sätt att göra saker rätt på. Kaptenes sätt är inte lag, alla sätt som är bra, brukar vara rätt.

Tycker du ska va stolt över dig själv :)